Söndagen tillbringades mest inomhus, då det regnade hela dagen. Gräsmattan blev åter en sjö och alla Mattes blommor fick stå under tak på verandan. I väntan på torrare tider. Hundarna fick dock en skogspromenad med Husse på kvällen, när Matte ägnade sig åt den dagliga snigelplockningen. Blääää! Cocker och hönsmatte har även blivit ankmatte och ankorna äter de slemmiga bruna sniglarna! Trots att de inte är Myskankor! Toppen! Matte matade de nyanlända ankorna med snigelskörden. Men hur kommer äggen att smaka........
Måndag och uppehållsväder! Carpe Diem! En av få! Jobb väntade i torpstugan och dess omgivningar. Full rulle var det sedan hela eftermiddagen. Snickaren monterade regnvattensystem och klurade till smarta lösningar i övergången mellan tak och verandatak. Fint blir det! Husse fixade svagheter i nederkanten av nätet runt tomten. För att hindra grisarna att få in sina bökande trynen och trycka upp nätet. Det är otroligt vilken kraft de besitter! Sedan tog han itu med köksdörren, den forna ingången till huset. Den är målad i grönt och enligt Mattes smak helt fel till den faluröda stugan. För skarpt och för blått. Dessutom för mörkt in mot köket. Nu skall den bli vit på insidan och på utsidan skall den bli lika fin, varmt mossgrön, som den nya ytterdörren.
Matte låg inte heller för egen del på latsidan. Dubbelgrinden i infarten är sammanfogad av gamla trallbrädor och har alltså fått lite olika nyanser, beroende på att ovan och undersida åldrats olika. Nu oljade Matte in grind och grindstolpar (även de begagnade, vackert spruckna och grånade) med svartpigmenterad träolja. Ett flertal gånger, då det sedan åtskilliga år torkade virket sög åt sig oljan som ett läskpapper. En jämförelse som yngre generationer kanske har svårt att relatera till. Nu blev hela grinden och stolparna enhetligt tonade, som gammalt gråsvart virke. Som avslutning tryckte Matte ner två lock över grindstolparna för att förhindra röta. Färdiga stolplock är kvadratiska, men grindstolparna runda. Vad göra? Jo på byggvaruhuset inköptes två fyrtums ventilationslock i plåt. Dessa passade perfekt som snygga och stadiga överdelar på de gamla stolparna! Matchande gångjärn och nät. Matte var nöjd och fick godkänt av herrarna.
Men inget av detta är väl intressant egentligen. Hundarnas förehavanden är ju vad ni vill läsa om!
Där har skett en gradvis anpassning till den nya tomten och de två nya husen. Modji fick ingen respons på sitt iklädande i brudslöja, så hon gick in i sin lillstuga och slog sig ner på golvet hos myrorna. Utan madrass. Ity att den var konfiskerad av hennes griniga Matte, som inte ville ha den ytterligare söndertuggad. Genom den öppna dörren hade Modji full koll på vad som skedde kring de båda stugorna. Då och då gav hon sig ut i sällskap med sin mamma och båda var försvunna.
Násti syntes knappt till alls. Hon hade kommit på hur mycket blåbär här finns! På väldigt många ställen, överallt runt huset. Stora fina blåbär i mängder vart man tittar. Så snart man gick för att se vad Násti sysslade med, hittades hon ätande blåbär. Bra för synen och mycket antioxidanter! Násti är ett blåbärsfreak och på skogspromenaderna här hemma vill hon ständigt stanna och äta blåbär. Modji gillar också blåbär, men inte lika hängivet som sin mamma. Gázzi har provsmakat lite då och då, men har aldrig varit en hund som sett småätande som något viktigt. Hon äter sin mat med glädje och hon äter allt utan att vara kräsen. Godisbelöning hos funna figuranter har inte heller varit så himla viktigt egentligen. Klapp och kel har varit minst lika bra som belöning, men viktigast av allt har Gázzi alltid tyckt att jobbet har varit! Hon har inte haft tid att tugga i sig så mycket godisbelöning. Hon har velat fortsätta med sökarbetet. En bra inställning! Så Gázzi parkerade sig intill snickaren och iakttog allt vad han gjorde. Han var stationär framför ytterdörren och Gázzi hade koll. Husse och Matte var inte så viktiga. Nu fick Gázzi sällskap på sin favoritplats på gårdstunet.
På kvällen tog Matte med Násti och Modji på en cykeltur i området. Inte så långt, men med bra fart! Hemma väntade hundarnas middag och det gav dem extra motivation att köra ett fullfartsrace på hemvägen. Matte hade nästan svårt att hänga med, men hundarna hade selar och var fastgjorda i springer vid cykeln, så viss draghjälp bjöd de springglada hundarna på. De fick dock inte köra på i full fart ända hem. En viss nervarvning måste hinnas med, innan de gjorde halt. Lika viktigt som uppvärmningen i början, när de helst av allt vill dra iväg i full fart. De flesta ryttare är väl medvetna om vikten av uppvärmning och avskrittning. Många hundägare kör full fart från början till slutet när de cyklar med hunden. Varför är det så?