Måndag.
Av ren självbevarelsedrift har Matte inte utmanat ödet och gått raska långpromenader på vägarna i området sedan en tid tillbaka. Väderläget har varit så att regn i mängd har fallit och sedan har det frusit på. En tjock isbark med infrusna och överfrusna gruskorn är vad som erbjudits som underlag och Icebugs i all ära, men isbulor och glansis avstår Matte gärna, i konkurens om vägbanan med fythjulsdrivna bilister som stressar som vore det barmark. När även hundarna halkar i sidled där det lutar bangar Matte ur. Skogen har varit ett alternativ för hundpromenader, men där gås det inte några powerwalks.
Med bra skodon med "spikar" i begav sig Matte iväg med hundarna och den första sträckan hemifrån på raktsträckan gick det fint att ösa på i mitten av vägen! Efter brevlådorna kom ett parti där det endast gick att balansera på lite blottat grus i dikeskanten och då fick hundarna en sträcka där de kunde nosa och uträtta toabestyr. En hel del markeringspinkande blev det i närheten av den hund som i några år skällt ut Lapskflocken när han passerat utan koppel och även pinkat i infarten på bilarna. Sedan varg dök upp igen hålls han bunden. Hämnden är ljuv! Om honom tycker de inte.
Matte kryssade vidare över vägen och hittade barmark nog mellan de istäckta partierna, för att kunna hålla farten. Längs nästa långa raksträcka var väglaget riktigt behagligt med långa barmarkspartier och där fick det bli intervallträning med fullt ös mellan de tre ställen där alla passerande hundar verkar sätta sina avtryck. Tvärnit, "hundskvaller" och sedan rivstart. Uppför Mossvägenbacken blev tempot långsamt utan luktstopp och sedan gicks det fort igen. Hundarna gick i vägvinnande trav. Det är kanske så alla ni andra alltid hundpromenerar, men för en kärring med höftprotes och artros lite här och var i gåapparaten är detta lyx. Att kunna! Det gäller att vara rädd om det man har och bevara konditionen. Åren ramlar på snabbt numera. Mindre tid blir det kvar och den måste man vara rädd om.
Ett hundmöte på mycket nära håll blev det, med två små trasselsuddar som de Lapska anser suspekta då de är svårlästa utan ögon och öron. Samtliga Lapska i familjen har varit misstänksamma mot hundar som har ansikten täckta med hår, där man inte ser vare sig ögon eller öron. Ibland inte heller svansar. Lapska är signalkänsliga och signalsäkra och själva lättlästa, så Matte har förståelse för osäkerheten. Modji och Aili sattes ner i dikeskanten och Matte stod framför och vände ryggen mot de två okopplade små hundarna. Ett snyggt hundmöte från samtliga inblandade.
Vid hemkomsten kunde Matte konstatera att idealtiden slagits med tre minuter trots väglaget. Den tiden är baserad på "lagom" många luktochpinkstopp, samt efter hundpromenader med "promenadskoter" innan höftoperationen och efter. Hundarna verkade vara på bra humör och satte igång att jaga varandra på gräsmattan.
På FB pågår en diskussion om huruvida rasen passar den som.... Här nämns promenader dagligen på 2-3 timmar med de Lapska. Det har nog aldrig familjens hundar fått med vare sig Husse eller Matte. Vart tog rasen som arbetshund och behovet av att få använda insidan av skallen vägen i denna diskussion? Det är en ras byggd för att kunna gå/springa väldigt mycket och långt i terräng. Men även en ras konstruerad för att kunna arbeta självständigt långt ifrån sin förare och att själv lösa problem för att överleva om den hamnar i trångmål utan sin förare. En smart hund! Som gärna skaffar sig egna jobb om den inget får ihop med sin förare. Att gå i många timmar i koppel kräver inte dessa förmågor och ger inte hunden utlopp för denna förhoppningsvis nedärvda förmåga!
Villl man inte ha en hund som är avlad för att arbeta självständigt under tuffa förhållanden, har lätt att skälla, att vakta och lösa problem själv, kanske det är enklare med en annan hundras på sikt. Detta eviga snack om av- och påknapp appellerar till just dem som vill ha en väl fungerande AV-knapp tyvärr. ALLA arbetande hundraser måste kunna koppla av och gå i viloläge när de inte är satta i arbete. När föraren ber hunden jobba/vara aktiv skall den vilja och kunna göra det. När föraren ber hunden sluta jobba och hålla sig passiv måste den självklart även kunna åtlyda detta.