Onsdag.
Mattes röjande i stugan gav två fulla korgar med glas och poslin, en låda med gamla spel, en låda med "gott och blandat", en välfungerande brödrost och en knappt använd smörgåsgrill. Allt detta lämnades nu in på loppisen, där behållningen kommer Världens Barn till godo. En märklig känsla av att vara på väg infann sig under nerpackandet och många minnen från ett tidigare liv dök upp. Spelen inkluderade sådana som Matte själv vuxit upp med, spelande spel i familjen med syskonen och kusinerna och sådana som sönerna fått senare. Nu flyttade de hemifrån för gott. Glas som deltagit på trevliga fester när Matte var nygift och stickor och viknålar som Matte skapat många olika tröjor tillsammans med sedan ungdomen fick flytta även de. I förhoppning om att kunna glädja andra. Det är väl så, att när man börjar röja på äldre dagar kallas det döstäda och är just en förberedelse för en sorts resa. För att lite vartefter minska bagaget som blir kvar för sönerna att ta hand om. Eller mer kortsiktigt, för att slippa hålla reda på så många prylar när man inte beöver dem längre och man börjar glömma var man lagt dem.
Äntligen var det träningsdags igen. Av olika orsaker har Matte måst ställa in träningen några gånger för ovanlighetens skull. Det var en regnig dag och en regnig kväll och Matte hade valt träningsplats därefter. Med möjlighet att kunna vara inomhus i en stor, ouppvärmd, förrådsbyggnad. Tränade gjorde två Lapska tikar, tre Lapska hanar och en Jaktlabbetjej. Väl på plats kunde träningsgruppen konstatera att den stora öppna port som varit insläpp, nu var igensatt i sin helhet. Som tur var visade sig en mindre dörr vid sidan av vara olåst och träningen kunde trots allt ske inomhus. Här var det ovanligt välstädat och många tidigare använda gömställen hade försvunnit, vilket tvingade gänget med hundförare att tänka till lite extra. Följaktligen fick samtliga hundar knepiga vittringsförhållanden när figuranter gömdes i olika täckta lådor och skåp.Vittring från en varm människa stiger alltid uppåt i den kallare luften och i en stor byggnad med mycket högt i tak och fyra personer gömda i täckta små utrymmen, blir det mycket vittring som stiger uppåt samtidigt. Ingen "behållare" var naturligtvis hermetiskt tillsluten, utan springor och glipor och ventilation släppte ut små vittringsmängder.
Hundarna jobbade generellt uppåt med nosarna. Vittringarna som nådde taket högt där uppe föll därefter ner som ett vittringsduggande lite här och där. Alla hundar fick jobba intensivt för att lokalisera vittringskällorna. Med skallmarkörer blev det här och där och till och från rätt skälligt. Hundarna gjorde ju rätt men inte tillräckligt exakt för att ange vittringskällans exakta plats. Aili gav ett lysande exempel på alldeles för hög arbetstemperatur! Hon tokskällde rakt ut och rakt upp och överallt när all vittring vräkte sig över henne, när hon kom in för att jobba i byggnaden. Matte fick kämpa lite för att samla ihop sin laddade hund, som exploderade efter en hel dag i stugan när regnet öste ner ute. Nu var det bra att ha en "facit" som visste var figuranterna var gömda, när Matte ingenting visste och inte kunde läsa sin tokskällande hund tydligt nog. Matte kunde till och med korrigera Aili när Aili ställde sig mitt i rummet och fastnade i sitt tokskällnde. "Tyst!" Sa Matte med bestämd röst och Aili blev tyst. Hon fick sedan sitta stilla och koncentrera sig och vittra in den närmaste omgivningen mer noga. Vilket ledde till att hennes hjärnhalvor började samarbeta och sedan gick farten ner och skallglappandet upphörde. Vilket i sin tur ledde till att Aili upptäckte var den första figuranten hade gömt sig.
Klicka för större bilder.
Att lokalisera exakt var figuranten var gömd, var så svårt att hundar kunde stå på lådan och skallmarkera rakt uppåt! Fullt övertygade om att det var ovanför någonstans som figuranten gömt sig. Innan de upptäckte att de stod på den de letade efter. Till dem hörde Modji.
För att kunna lokalisera figuranten i det liggande skåpet högt uppe, underlättade det för hundarna om man lyfte upp dem. Men ändå blev det svårt för dem att direkt avgöra var figuranten gömt sig. Månne det blivit förändrade vittringsförhållanden nu när den stora och ständigt öppna porten byggts igen och ingen stor öppning fanns ut. Där vinden hade fritt spelrum in i plåtbyggnaden.
När alla hundar kört sina sök bjöd Matte träningsgruppen på tårta och Pucko. Laget på fyra som tävlade firade silvermedaljen på lagtävlingen nyligen, som hela träningsgruppen medverkat till. Utan regelbundna och bra träningar med en fast träningsgrupp, där alla känner varandra och varandras hundar väl, hade det inte blivit något tävlande alls. På förra årets lagtävlingen tävlade träningsgruppen med två lag och det ena laget kom tvåa då. Det andra kom sist..... Matte och Husse kom inte tvåa förra året. Däremot två av årets lagkompisar. Hälften av fjolårets båda lag var i år ihopslagna till ett lag och det blev ju bra. I slutändan känner Matte att det viktigaste är att träningsgruppen i sin helhet kan konkurera med lag från hela landet. Dessutom med avsevärt lägre snittålder än i det egna laget. Majoriteten av deltagarna på lagtävlingen var kvinnor mellan arton och sextio år. Matte känner sig väldigt nöjd med att själv ha fött upp två av årets silverlags fyra hundar och stolt över laget där samtliga är pensionärer. Samt det faktum att tre av de fyra hundarna i laget var Lapska Vallhundar.
Tack för alla bra och roliga träningar!
