Lördag.
Regnet strilade ner hela dagen med enstaka miniuppehåll då det inte ens bara duggade. Då det inte föll någon nederbörd alls. Lätt räknade tillfällen. Icke förty tog Matte med sina hundar på en långpromenad och vad Aili tyckte om att gå ut och promenera när regnet var tämligen påtagligt var tydligt. Om det tyckte hon inte. Hon gick bakom Matte - beredd att så snabbt som möjligt vända om när även Matte skulle inse att detta absolut inte var något promenadväder! Aili fick vänta, Matte hade inga planer på att vända. Dima var däremot med på noterna och gick framför Matte och Aili i sträckt koppel. Hans päls är lång och även om täckhåren skyddar bra, så är de långa och inte alls lika effektiva som skydd vid nederbörd, som Ailis mer upprättstående päls. När Aili skakar på sig blir hon nästan torr och när Dima gör detsamma blir han alls inte lika fri från väta. Därför fick han bära den regnrock han medförde när han flyttade in för ett år sedan. Vad Aili avskyr mest är att få regnet i ansiktet! Där vill hon bli torkad noga när hon blivit blöt.
Promenad blev det trots Ailis motvilja och när trion kommit långt nog hemifrån hade Aili resignerat och gick som vanligt jämte Dima framför Matte. Som valde samma runda som för det mesta, för att hålla sig gående i en timme minst. Vilket innebar att de två bullhundarna skulle passeras. Dima hörde dem börja skälla inne i huset. Han vet att strax skulle de fara ut ur hundluckan och tokskälla mot honom vid staketet. Så skedde och Dima fick lockas med vidare. Nu var han mer framåt och kommen till grinden där sikten var fri och bullhundarna stod så nära det bara gick att komma stannade Dima. Han ställde upp sig ett par meter framför dem och tittade stint på dem. Skallet var nu av en helt annan karaktär och inte lika våldsamt förbannat. Varför Matte testade att be dem vara tysta. Varpå de omedelbart lydde. De blev stående som vilka normala hundar som helst och studerade Dima, som stod där stor och svart med öronen framåt och bara tittade. Förhoppningsvis upplevde han att han hade koll på läget och att det inte kändes obehagligt att gå förbi. Matte kan få tyst på dem och hindra dem från att rusa efter honom när han går förbi. Förhoppningsvis är det så. Inte sällan räcker det med en enda incident för att en hund skall bli skrämd för resten av livet. I viss mån hängande ihop med att hundens ägare också blivit skrämd. Att vara rädd är en sak. Att ha respekt är något annat.
Vid hemkomsten hade Matte lite att pyssla med utomhus. Bäcken hade breddat sig ytterligare och Dima funderade inte ens på att hoppa över den. Matte rensade bort nyligen nerfalllna kvistar som bromsade upp och bildade brötor, med mängderna eklöv som faller rakt ner i vattnet. Dima lät Matte hållas och valde att gå in och lägga sig i uterummet hos Aili. Det fick räcka med blötväder även för honom. Matte filmade den breda forsande bäcken och filmer ligger på Instagram.
Hundarna lämnades sedan ensamma hemma några timmar. Matte och Husse mötte upp med Mattes söner vid kyrkogården i Djursholm i skymningen. Som varje år vid den här tiden. Flera familjegravar skulle smyckas och den lilla skogskyrkogården är så stämningsfull när den är upplyst den här helgen. På trappen till kapellet stod en ensam trumpetare och spelade Amazing Grace. Regnet gjorde ett upphåll och i minneslunden avslutades promenaden under de många uråldriga träden.
Kvällen avslutades med en måltid på Monrads vid Djursholms torg. Precis som alltid på Allhelgonadagen sedan många år tillbaka. Det känns gott att veta när man åldras. Att det finns fina familjetraditioner. Den dag man inte får vara med själv.
