Måndag.
En dag som kom att präglas av att en snok gäckade Aili under hela dagen. Genom att röra sig inom ett oerhört begränsat område på en knapp kvadratmeter, kring den vägtrumma som leder bäcken vidare från sjön över Lapskreviret. Under snickarboden och gångvägen in till huset.
Intill röret och den grusade gångvägen växer två buskar, ölandstok och två buxbombuskar och marken är täckt av stora och rätt styva blomblad till praktbetonika. En perfekt miljö för en mätt och slö snok att gömma sig i. Men doften avslöjade den för hundarna, varför den fick en rätt orolig vila. Aili pekade med hela kroppen ut dess exakta postition och Matte tappade räkningen på hur många gånger hon uttalade: "Akta snoken! Inte röra snoken!" under dagen. Initialt var även Modji mycket intresserad men när det blev trängsel kring snoken och Matte ännu inte var hundra procent säker på att det inte även nu var en vattensork som gömde sig för hundarna, vek sig Modji och gick i viloläge i skuggan. När Matte med emfas tydliggjorde att snoken INTE FICK RÖRAS! tyckte nog Modji att det var lugnast under rhododendronbuskarna med fri sikt ut över tomten och vägen, när solen steg på himlen och värmen blev hetta denna den varmaste dagen hittills i år.
Även Aili kroknade stundtals och lämnade hettan i full sol på pass, sittande på gångvägen. Matte försökte med jämna mellanrum få syn på det som även kunde vara en vattensork och lyckades till slut få se snoken utsträckt i hela sin längd över en liten kal fläck där ogräs nyligen rensats. Det kunde ju även vara en huggorm, även om ingen sådan siktats på tomten. Däremot i diket på andra sidan vägen i fjol. En mycket liten och helsvart huggorm låg där och såg ut som en liten kal björkkvist tidigt på våren. Nu kunde Matte tydligt se att det var en snok som gäckade framför allt Aili. Huvudet var inte tydligt markerat från kroppen som på en huggorm, den var lergrå och den hade runda pupiller. Samt mycket tydliga gulvita markeringar mellan huvud och kropp. En vuxen men inte väldigt gammal snok, ungefär sextio centimeter lång och tjock som Mattes tumme, som svalt ett byte som syntes som utbukting i magsäcken. Den låg med huvudet vänt ner mot bäckfåran. Här står att en tydlig skillnad på snok och huggorm är att snoken flyr! Inte huggormen. Denna snok hade inte läst just detta.
För lugn och ro i flocken och för undvikande av att snoken skulle skadas av Aili, försökte Matte få snoken att slingra undan i större avskildhet. Helst tillbaka genom vägtrumman uppströms där den i helgen störde grannen som planterade växter intill sin del av bäcken. Det jobbet var klart och huset ligger långt ifrån. Där har alla snokar det betydligt lugnare än inne i Lapskflockens revir! Detta föreföll vara en orädd snok som gärna levde nära människor. Att både Matte och Aili nu studerade snoken på mycket nära håll fick Matte att tro att den kanske var sjuk eller skadad. Något som förstärktes när Matte mycket lätt petade på den med en tunn blompinne i bakänden. Den låg kvar!? Matte försökte med att peta lite lätt i jorden precis framför nosen på snoken och det resulterade bara i att den stack ut sin kluvna tunga och luktade på pinnen! Snoken låg kvar. Den var varken rädd eller ilsken. "Nu ligger jag här och vilar och jag vore tacksam om du bara kunde låta mig göra det ifred!" Typ. Men Matte ville markera revir och petade vänligt men bestämt till snoken såpass att den slingrade in bakom en sten och sedan kommenderades Aili i viloläge inne i stugan. Hon såg rätt lättad ut när hon sträckte ut sig under bordet och takfläkten.
Hela dagen pågick sedan en kamp mellan snoken, Aili och Matte. Snoken var kvar på samma plats, Aili ville ha koll på snoken och Matte ville inte att Aili skulle ha koll på snoken. Modji brydde sig inte och Husse var borta och golfade tillsammans med Lime och Limehusse.
Dagen led, solen sjönk och temperaturen med den. Husse kom hem och började klippa gräset och där någonstans piggnade snoken till. Vilket inte ungick snokspanaren Aili! Plötsligt rivstartade Aili från sin plats nära huset och kastade sig ner mot bäcken! Hon rusade längs med bäckfåran bland vissnande tulpaner och kastade sig ner mot vattnet vid bron som leder ner mot gräsmattan. Husse var helt nära med gräsklipparen.
Aili visade mycket tydligt var något hände och Matte hade svårt att inse vad hon såg till en början. Vid brofästet låg snoken i hela sin längd över en sten i vattenkanten och den hade en groda i munnen! Fångad bakifrån och grodan var i mycket hög grad vid liv! Snoken inte det minsta slö. Grodan var groteskt stor i förhållande till snokens huvud! Även om grodan i sig inte var jättestor. Husse kom och tittade och vände igen. Ville inte se grodans dödskamp. Aili stirrade så ögonen höll på att trilla ut och gjorde inga ansatser att lägga sig i dramat.
Matte klarade inte av att inget göra för att rädda grodan och rusade iväg och hämtade den tidigare använda blompinnen. Chansen att lyckas kändes minimal men man måste ändå försöka kände Matte och petade på snokens huvud. Ville inte skada! Bara få den att släppa taget helt vid ett omtag. Processen när en orm sväljer ett byte är långdragen och plågsam för bytet och grodan kämpade rejält för sitt liv.
Plötsligt kom den fri och kastade sig ner i vattnet med ett litet sår på varje bakben men utan några som helst problem att simma normalt! Matte vann över snoken som drog sig tillbaka under den stora stenen under brofästet. Aili släppte med ens intresset för allt kring bäcken och slog sig till ro. Någon form av antiklimax blev det nog för henne och hon behövde smälta alla intryck. Matte trodde inte att grodan hade en chans och att snoken skulle släppa taget, men är tacksam för att hon ändå försökte.
Klicka för större bild.
