Måndag.
Solen sken och det var två plusgrader mitt på dagen. En frisk vind blåste och det bet i kinderna, när Matte gav sig iväg ut på en stavpromenad med Modji och Aili. Effektivt gående med rörelse i hela kroppen. Bra för mycket. Hundarna i halvstryp, koppel och fastsatta i hundförarbälte. Säkert gående för alla.
Matte hade ingen bestämd plan för sitt gående, mer än att börja med att gå till höger utanför grinden. Gå dit näsan pekade och så långt benen räckte var tanken. Näsan pekade norrut mot skogssjön Hoven och nere vid den lilla sandstranden slog vågorna mot strandremsan i den friska nordliga vinden. Längs med vattnet stavade sig Matte fram över hala tallrötter och mindre hala klippor. Bort mot den"lekudde" där flockens olika Lapska över åren fått springa lösa och leka på ett naturligt avgränsat område. Fram till dess en vargfamilj flyttade in och när den drivits iväg på olika sätt litade inte Matte längre på sina ben för dylikt gående med hundarna. Nu var Matte äntligen tillbaka och Modji och Aili kunde springa fritt över klipporna och bergknallarna intill vattnet en stund.
Vidare gick stavandet mot Älgeby och där fick hundarna gå ut på den gungande flytbryggan vid det nu öde badet. Matte stagade upp sig med stavarna för säker balans. Ute på bryggnoocken lutade sig hundarna ut över vattnet mot vinden från den motsatta stranden i norr. Många intressanta dofter fanns det där!
Vidare upp genom fritidshusområdet gick Matte i vandringstempo. Stavarna sköt på och fötterna gick av sig själva! Modji och Aili småtravade före i sträckta koppel. Mattes steg blev långa och effektiva och en bra rytm flyttade fötter och händer så att kilometer lades till kilometer utan att det märktes. En nygammal och ljuvlig känsla, för den som traskade med två höftproteser och HELT UTAN SMÄRTA! Solen värmde! Vinden bet! Hösten var som bäst! Mattes hela gåapparat välsmord och välfungerande! Lycklig Matte!
Ännu en sjö besöktes i andra änden av det vidsträckta fritidshusområdet i skogen. Den långsträckta Skären, i motsats till den helt runda Hoven. De två tättliggande fritidshusområdena Garns-Ekskogen och Älgeby ligger mellan tre stora skogssjöar mitt i skogen. Vid den långsmala Skären var badplatsen välbesökt av hundar av spåren i sanden att döma. De båda Lapska nosade intresserat runt. Vandringen fortsatte nu tillbaka mot söder och hemåt. Förbi den stenhög som är allt som återstår av huset där en kvinna och hennes Schäfer brändes inne i fjol i en förmodad mordbrand. Matte blev stående tyst en stund och greps av det hemska öde som tog livet av dem båda. Ett litet fritidshus brinner upp fort och inte mycket blir kvar. Mycket på tomten stod kvar där ägaren ställt det. Man kan behöva stanna upp och tänka till även en underbar höstdag.
Matte tittade på klockan och upptäckte att hon varit vandrande i två timmar redan!? Utan ont någonstans?! Utan att möta fler än ett fåtal bilar och två likaledes traskande personer. Inte en hund.
Tillbaka till Ekskogen gick vandringen via en traktorväg och sedan blev det hundmöte rejält! I T-korsningen mot asfaltvägen genom området mötte de två Lapska en mindre hund som lyftes upp och de två Flattarna som de mötte på den senaste längre promenaden. Matte satte de båda Lapska vid vägkanten och lät övriga passera. Ett skolexempel på bra hundmöten! Ingen brydde sig om någon annan och alla var tysta. Mycket beröm fick de två Lapska innan Matte stavade vidare längs vägen hemåt.
På den sista biten längs asfaltvägen som är en av huvudvägarna i området, blev det åtskilliga möten med bilar, trots att det var långt till rusningstrafiktid. Full fart fram till trion i vägkanten med två hundar i koppel framför sin förare. Matte ställde sig så snabbt det gick ivägen med stavarna utsträckta som staket mot väg och passerande bil. Föste hundarna mot diket med stavarna. Ordet "hänsyn" förefaller ha utgått ur den svenska vokabulären. Hur f-n tänker man som bilist, när man passerar en grupp omfattande djur vid vägkanten, i hög fart på en mycket smal väg??? Man har svårt att tro sina ögon ibland, när en bilist inte saktar ner alls, inför ett sådant möte på vägen. Stora bilar och två små hundar och en inte jättestor tant, blir ändå rätt trångt i slutändan. Stavarna är BRA! För vem vill få sin bil repad?!
Hem kom Matte och hundarna välbehållna och välmotionerade och välventilerade. Efter en vandring på två och en halv timme utan paus. En hel del nosande för hundarna och lite lösspringande för promenadkvalitet och inte bara påpinnande nonstop. Njutning för alla inblandade är viktigt!
Matte kände en stor lycka över att åter kunna gå så här! Ingen självklarhet. Även om många förvisso tycker att en så kort vandring mer har karaktären av en vanlig promenad. Matte jämför sig med sig själv och är mer än nöjd med att kunna gå så här med sina hundar. Långt nog i jämförelse med de senaste åren. För exakt ett år sedan gick Matte bara korta sträckor och då stödd på en käpp. För tio månader sedan byttes en höft ut. Matte har haft tur. Glad Matte!
Klicka för större bild.
