Onsdag.
På kvällen tränade träningsgruppen i maskinhallen igen. Det var inte minusgrader och det var inte för kallt för hundarna att ligga i bilarna i väntan på sin tur. Lokalen är stor och inte uppvärmd och hundarna binds inte upp här. Tränade gjorde två Lapska Vallhundar - Aili och hennes son Sumo, samt Dima, Springern Lo och Aussien Pax.
En ny och mycket svår och bra lega (gömställe) hade uppstått genom att ett stort flak placerats mitt på golvet i den nedre delen av lokalen. Detta är en mycket bra träningsplats, då förutsättningarna förändras med jämna mellanrum när föremål försvinner, tillkommer och flyttas. Nu ville Matte testa detta flak när Dima skulle söka och han fick endast en figurant utlagd, för att inte vittringar skulle slå i varandra. Dima fick jobba riktigt ordentligt på denna vittring, som föll ner långt borta mot en stor maskin och en vägg. Han lär sig genom att få ribban höjd kontinuerligt. Han får erfarenheter och utvecklas på varje träning.
Då denna lega visade sig vara svår vittringsmässigt, användes den till de övriga hundarna; som även fick figuranter gömda på andra ställen i lokalen samtidigt. Även Aili fick söka efter en figurant gömd här och som den lättskallade skallmarkör hon är, blev det lite väl mycket glappande borta vid den närstående stora maskinen intill väggen. Det var fel - men det var ändå lite rätt. Det fanns vittring där, men inte tillräckligt för en slutgiltig skallmarkering! Markering måste ske vid vittringskällan! Där figuranten är gömd. Inte långt ifrån, som en oprecis markering som uppfattas som en blindmarkering. Avsikten med söket är ju att något skall hittas och kunna plockas fram!
När träningen avslutats för kvällen gällde det att inte glömma kvar något. Gruppen anlände till en lokal med uppställda portar, som drogs igen. Det visade sig rätt snart att koden till den lilla dörren i den stora porten ändrats. Det gällde att vara försiktig så att det alltid fanns någon kvar i lokalen när hundar hämtades och lämnades under kvällen.
Filmer på Ailis och Sumos sök ligger på Instagram, samt FB/Lapsk Vallhund.
På torsdagens hundpromenad hemma kunde Matte konstatera att de isiga vägarna blivit ännu isigare! Det sparsamt spridda gruset hade sjunkit ner i isen och syntes men hade absolut ingen effekt alls. Till och med Mattes snökedjor med stora hakar på kängorna gled i sidled! Dimma hade frusit fast som en stenhård och såphal yta och Matte tvingades korta ner promenaden och vända hem igen. Det var omöjligt att gå på vägen och varningar kom om fläckvis blixthalka under förmiddagen.
Fredag.
Matte chansade och tog med hundarna på en längre skogspromenad. Det var inte helt lättgånget - men det gick att gå trots hårdfrusen och knölig samt isig snö. På sina ställen var de partier som brukar vara blöta VÄLDIGT blöta och omvägar måste tas. Dima gick gärna där det var vatten eller vatten täckt av tunn is, som Dima älskade att krasa sönder! En vattenälskande hund! Aili, med kortare ben än Dima, valde att gå så torrt som möjligt; så ock Matte. Som fick ta jättekliv här och där för att landa på trädrötter, men misslyckades emellanåt. Kängorna var inte så vattentäta som Matte trodde. Snökedjorna gjorde stor nytta på den hårt isiga snön. Farten var inte hög och hundarna hann nosa runt väldigt mycket, trots normal koppellängd. Aili uppskattade verkligen att kunna äta jord igen på utvalda platser i blåbärsrissnåren som blottlagts i vätan på stigen.
Matte skaffade nyligen appen 'Lokalsinne' och det var intressant att se exakt var hon tog sig fram, med hjälp av terrängkartan. I en skog där hon traskat sedan tjugo år och sedan flytten till stugan i skogen.
En dryg timmes promenad i sakta mak i terräng, nu när snön inte var jobbigt djup längre, gjorde gott för både kropp och själ och hundarna älskade det! Efter promenaden försökte de leka på tomten, men även här hade snön blivit hård och isigt hal och de insåg själva halkrisken och skaderisken och avbröt leken snabbt. Just som regnet började falla.