Sedan Aili föddes den 9 oktober 2013 fanns det tre hundar i flocken fram till för fem år sedan, när Ailis mormor Násti fick somna in. Därefter har två hundar i flocken ändå varit en liten hundflock och Matte har använt pluralis i form av "hundarna" i vardagen. "Kom nu hundarna!" "Jag går ut med hundarna." "Sov gott hundarna!" "Hundarna"! Inte "hunden". Det är väldigt svårt att vänja sig vid singularis. Det känns ödsligt. Något fattas. Mattes identitet har i en himmelens massa år varit förknippad med fler än en hund. "Hon med hundarna". När Ailis mormors mor Gázzi kom in i flocken 1998 fanns där redan två Husky-Schäferdamer. Två hundar har parallellt ingått i flocken så länge att Matte glömt exakt när Huskyn Miki, född sommaren 1975 sex veckor efter yngste sonen, fick sällskap av Husky-Schäfern Fenja och senare hennes Husky-Schäfersyster. Inte släkt med Miki. Sedan har det konstant varit fler hundar än en i flocken. Det känns väldigt ovant att använda singularis när det gäller hund hemma. Att bara gå ut med en hund. Att bara ta med ett "godnattkex" till sovrummet på kvällen. "Natt, natt gumman!" Har ersatt "Natt, natt tjejerna!"
Det tar tid att vänja sig och mer tid ju äldre man blir och livet upptas av färre händelser runt omkring. När livet i flocken blir än mer centralt och det även beaktat en pandemi med isolering från livet runt om.
Det måste få ta tid. Det är inte bara en fråga om sorg och saknad efter just Modji. Det är tid som Aili behöver för att växa som individ och för att växa in i och mogna i rollen som flockens larmande vakthund och flockens enda hund. När en bil stannade bakom grönskan vid infarten märkte inte Husse och Matte någonting. Inte heller när någon gick fram till grinden. Men det gjorde Aili! Som snabbt uppmärksammade Matte på att en person var på väg mot grinden och ville ha kontakt. En granne behövde hjälp och ville ha tag i Husse. En hundälskande granne som ändå inte skulle gå in på tomten utan att Husse eller Matte närvarade. Aili skötte sig med den äran. Hon larmade. Hon hälsade på grannen som tidigare gett henne godis och hon avrapporterade till Matte som belönade i köket när Aili tystnat och lämnat över. Husse kunde skickas ut för fortsättning och konsultation.
En dryg månad har gått och saknaden efter Modji är inte mindre. Ett stort hål finns efter henne. Kommer alltid att finnas där. Matte tänker "hundarna" men rättar sig och säger inte fel så ofta längre. Husse fortsätter att säga Modji i stället för Aili då och då. Det gör ont i Mattes öron och själ. När Husse undrar om Matte har sett Modji - när Aili inte synts till på en stund på tomten. Det blev allt mer nödvändigt varefter sommaren blev hetare att hålla koll på Modji, så att hon inte blev sovande i solen någonstans. Modji sov väldigt djupt, så som äldre hundar kan göra.
Singularis - inte pluralis. En hund och inte två. Aili och inte Modji. Det tar tid att vänja sig.
Matte tog med Aili på en rask promenad för motion i området i kvällningen. Det var ännu över tjugo grader och promenaden borde ha varit längre, men kort och intensivt är inte helt fel när det inkluderar en sugande uppförsbacke. Man får inte bli sittande. Matte gör sitt bästa för att hålla igång kroppen. Bra även för knoppen.