Tisdag.
Vanligtvis träffas träningsgruppen för räddningssökträning på onsdagkvällarna. Den här veckan blev Matte tvungen att flytta träningen till tisdagkvällen. Tränade gjorde två Lapska Vallhundar - Aili och Kirou, Urhunden Dima och Jaktlabben Vinja. Träningsplats var den gamla sjukhuskällaren med stort fläktrum, skyddsrum och flera förråd. Som vanligt bands hundarna upp i grupp i en korridor och som vanligt var de tysta och lunga där de låg på rad. Det är förunderligt hur väl Dima anpassat sig till vad som gäller och han har inga som helst problem med att känna sig trygg i denna situation.
Tidigare har hundarna fått träna problemlösning, i samband med att de fått vittring från en gömd figurant inne i ett rum. Dörröppningen har byggts igen med diverse föremål som blockerat ingången, men en möjlig ingång har funnits. Dima löser den typen av problem genom att lägga sig platt på sidan och sedan åla sig under där det går att komma under. En sopbehållare på hjul har sin botten cirka tio centimeter över golvet. Inget problem för en platt Dima. Nu byggde Matte på ett sätt som skulle hindra Dima från att krypa/åla sig under hindrande föremål. Matte vill tvinga Dima till en annan typ av problemlösning. Enda möjliga ingång var vid sidan mot dörrposten, där en smal passage fanns. Hundarna måste hitta denna och sedan hoppa över en liggande lång kartong, tjugo centimeter hög och bred. Därefter hade de en figurant gömd längst in i fläktrummet och dit skulle de söka sig ensamma; föraren skulle stå kvar vid ingången. Endera kom hunden tillbaka ensam efter belöning, Aili, eller så matade figuranten hunden tillbaka, Dima.
Alla hundarna skötte sig fint och fick en sökuppgift som avvek lite från standardsöken. Det är viktigt att variera träningen av många olika skäl. Inte minst för att få lite omväxling för alla. Efter denna uppgift fick Dima söka efter en figurant i ett plåtskåp och Aili fick söka efter en figurant i ett separat rum i rummet. Ett plåtrum med tätslutande dörr och inte minsta öppning någonstans vad man kunde se. Men någonstans sipprade vittring ut trots att det var ett sådant sug i dörren att den knappast gick att få upp! Aili och Kirou fick båda, var för sig, vittring mot väggen utifrån, långt bort från dörren. De gick båda upp med nosarna högt och jobbade sig fram mot dörren som var svår att få upp. Mitt inne i detta stora fläktrum, i den ännu större lokalen, satt en figurant i mörkret. Både Aili och Kirou jobbade vädligt systematiskt och bra och tog sig in til figuranten trots buller och mörker och kraftig blåst. Mycket snyggt jobbat av två duktiga Lapska! Som båda har tävlat i den årliga lagtävlingen i många år.
Onsdag.
Flocken begav sig hemfrån direkt efter morgonbestyren. Färden gick till veterinären i Kyrkbyn där båda hundarna skulle få sin andra leptospirosvaccination. Då Dima var vaccinerad mot detta tidigare har Matte valt att fortsätta och då vaccinera båda hundarna. Fall av leptospiros har upptäckts på Gotland och i Skåne och sjukdomen är farlig och kan smitta människor och finns i många länder i Europa. Både Dima och Aili tog besöket hos veterinären med ro. De fick sina sprutor ute i det lilla väntrummet helt odramatiskt. Perfekt!
Matte hade en tid hos ögonläkaren på eftermiddagen, varför det kändes lämpligt att dröja kvar hemifrån innan det var dags att köra vidare in mot Stockholm. Hundmat inhandlades bland annat. Priset på Acana har höjts mycket kraftigt och Matte fick nu veta att ett ägarbyte skett hos leverantören och därmed blev det en prishöjning. Det är tveksamt om det är möjligt att fortsätta importera detta foder och troligtvis försvinner det från hyllorna. Matte måste hitta något likvärdigt, då hundarna fått Acana i många år nu och de har mått mycket bra av den maten.
Husse släppte sedan av Matte hos ögondoktorn och for och tvättade bilen. Hundarna var med och Dima fick åka igenom biltvätten för första gången. Om det brydde han sig inte det minsta. Snön började falla. Matte fick båda ögonen opererade på några minuter, även om besöket tog närmare en timme. Efter en starroperation kan man få efterstarr. Det har dröjt många år, men nu måste båda ögonen fixas igen. Det gör ögonläkaren enkelt med laser. Det känns inte alls men man blir bländad! Matte tog sig ut till väntrummet men där var det ljust och redan bländad blev Matte halvblind. Vart och varhän??? Matte såg många människor på stolar men inte mycket mer. En stilla bön om hjälp med orienteringen mot utgången bemöttes med total tystnad. Matte var nog bara pinsam som stod där som en virrpanna och inget såg på ögoonkliniken. Matte gick. Åt helt galet håll. En kvinna längst bort i rummet grep till slut in och visade åt vilket håll Matte skulle gå. TACK!
Ute var det snö och Matte blev akut snöblind. Som tur var sken inte solen. Soglasögonen låg i bilen och med dem på blev Matte åter seende, men lite suddigt.Effekten av olika sorters pupillvidgande droppar klingade av på hemvägen. Snön vräkte ner. Det rapporterades om många bilolyckor. Obehagligt med hundarna i bakskuffen. Långa bilköer och bussar på tvärs. Flocken valde bort motorvägen till förmån för småvägarna vid sidan av och anlände välbehållen hem.
Hemma snöade det inte. Hundarna kunde vara ut på tomten och Matte tog en kort promenad med dem. På kvällen kunde Matte konstatera att synen förbättrats avsevärt, när hon njöt av Jills Veranda på teve.