Söndag.
Nu var Matte så evinnerligt trött på vägarna i området där flocken bor! Snön ligger ännu djup på alla tomter och överallt där snö packats och körts till is och där solen inte har kommit åt att tina upp den vid dagsmeja, är det såphal blankis. Ren asfalt bort till brevlådorna och där omkring går det inte att passera utan spikskor av någon sort, som biter på underlaget. Man går på barmark och kommer ett stycke hemifrån och där kommer man inte vidare om man har vanliga skor på fötterna. Matte har ledsnat på att gå långpromenader i området när det är så oförutsägbart underlag.
Bara nere i byn, en mil bort, är vägarna isfria. Där sköttes plogningen. Skall man ändå sätta sig i bilen för att köra hemifrån för att få till en bra långpromenad med hundarna så kan man lika gärna köra till en vackrare plats kände Matte. Att gå på vägarna kring Ica och macken på varsin sida av E18 är bra i och för sig, när vägarna är snöfria, men omgivningen bjuder inte på några höjdare, när motorvägen skär igenom under en bro. Så Matte styrde vidare söderut på denna motorväg, tillsammans med hundarna.
Inte så långt behövde Matte köra för att hita vad hon sökte. Matte åkte helt enkelt hem till sina gamla trakter, där hon känner vägarna väl. Här parkerades bilen i ett litet centrum med några butiker, flera restauranger och ortens bibliotek. I Mattes barndom fanns inte alla dessa byggnader. Gamla hus fick göra plats för nya. Gamla vanor ersattes av nya. Matte och hennes kompisar cyklade hit och köpte en strut med trasiga kakor för tio öre och lösgodis kunde man köpa i form av bland annat ettöres bilar. Samma Ahlgrens bilar som nu. Man köpte sportkola och raketost i den lilla Konsumaffären. Man hade två läkare i samhället, en för de vuxna och en för barnen och de kände alla invånare väl. Var det något de inte klarade av skickades man till Mörby Lasarett, numera Danderyds Sjukhus.
Matte tog med hundarna förbi den kvarlämnade skylten 'RESTAURANTEN' vid den forna hållplatsen längs avläggaren till Roslagsbanan. Eddavägslinjen lades ner för länge sedan. Restauranten var verkligen just det. En stor träbyggnad och här låg även biografen Amiralen. Fakta som få av dagens Djursholmsbor har en aning om. Här intill hållplatsen, som inte finns längre, låg även polisstationen och bankhuset i varsin stor träbyggnad av kråkslottkaraktär. I polishuset bodde poliserna i övervåningen i ett par lägenheter. Matte känner sig hemma här och det är roligt att minnas hur det såg ut här för sextio år sedan. Hur det var. Inte som nu.
Matte traskade iväg ner mot vattnet vid Samsöviken, där familjens lilla segelbåt låg förtöjd sommartid. En promenad längs med vattnet lockade och här ser det i princip ut så som det alltid har sett ut. En nostalgipromenad. Bortsett från några tillkomna hus på avstyckade tomter. Tanken var miljöträning för Dima. Med stor säkerhet skulle Matte inte vara den enda som söndagspromenerade här och Aili och Dima skulle med stor säkerhet inte vara de enda hundarna längs stranden. Strandvägen har med tilltagande trafik med åren fått hastigheten reducerad och trottoarer har breddats för säkrare promenader.
Hundmöten blev det många! På mycket nära håll ibland, där trottoaren begränsades av vatten på ena sidan och en låg mur på den andra sidan. När Aili, Dima, en Berner Sennen och en mindre hund möttes i bredd blev det trångt! Alla inblandade hundar valde att tänka bort varandra. Det var ungefär så varenda hundmöte skedde. Ingen hund brydde sig om någon annan hund. Vare sig de gick i flexikoppel eller i inkortade koppel vid mötena. Många olika hundtyper och raser fick Dima och Aili möta, men slående var att när de bredskallade, bredkäftade och bredbröstade hundarna förekommer tämligen rikligt hemomkring, saknades de helt här. Människor man mötte hälsade på varandra. På ett par bryggor badade man. Det kändes helt rätt att låta Dima få mingla med idel främmande människor och hundar här. Det var en vänlig stämning och Dima som har en historia med stress vid möten med mycket människor och lite stimmiga miljöer verkade trivas! Han var avslappnad och nyfiken på alla dofter längs vägen, liksom Aili. Ingen stress och ingen hets - men mycket människor och hundar. En bra miljöträningsmiljö för Dima.
Att leva här nu är inte som att växa upp och leva här för sextio år sedan. Det får man inte glömma och om detta vittnar många som blev kvar. Det är icke förty en plats där Matte mindes roliga aktiviteter med sjöscouterna kring vattnet sommartid och på isen vintertid. Är det någon som seglar isjakt nuförtiden? Det såg fartfyllt och härligt ut, men Matte har inte testat själv. Det fick räcka med skridskoturer. Då, för länge sedan.
Tyvärr har det blivit så att många skäms för att ha vuxit upp här. Man vågar inte berätta. Många har skrivit om hur det var senare. När Matte tagit studenten och flyttat härifrån. Helt andra minnen än Mattes. I böcker och filmer skildras något Matte inte känner igen. Mattes minnen härifrån är positiva och Matte skäms inte för att ha vuxit upp i ett samhälle där hennes farfar ritat flera av husen. Även här finns flerfamiljshus, lägenhetshus och radhus, icke att förglömma.
Efter nästan två timmars promenerande återvände Matte och hundarna till skogen och de isiga vägarna och snön. Så olika och så nära. Vinter och vår inom loppet av halvtimme.
Klicka för större bilder.
