JA, det är alldeles sant att det nu bildats en rasklubb för Lapsk Vallhund i Sverige. SVENSKA RASKLUBBEN FÖR LAPSK VALLHUND. Liksom för Finsk och Svensk Lapphund.
HÄR kan ni läsa vilka som ingår i den interimsstyrelse som bildats för denna Lapsk Vallhund-klubb. Det ser bra ut tycker Husse och Matte. Förhoppningen finns att rasen framledes betraktas som den arbetshund den är, med stort fokus på bevarandet av de goda arbetsegenskaperna.
På www.slk.nu kan ni få mer information vartefter förhoppningsvis. Den Lapphundklubb som ännu finns som huvudklubb.
Gázzi var den första certifierade räddningshunden av rasen Lapsk Vallhund i Sverige. Hon föddes 1998 och tränade räddningssök fram till den sista kvällen i sitt liv. Hon blev 14 år och 9 månader. Hennes dotter och son blev cerifierade räddningshundar, liksom hennes dotterdotter.
Klicka för större bilder.
På bilden ligger det en docka med människoluktande kläder. Dockorna används av rökdykarna på övningar och de väger som en vuxen människa. Intill den fanns en levande människa som Gázzi tog vittringen ifrån. Röken var ofarlig.
Runne (Gátchis Bargi Manni) är son till Gázzis dotterdotter Modji. Runne arbetar i renskötseln i nordligaste Norge.
Klicka för större bild.
Husse och Matte önskar den den nya klubbens styrelse lycka till!
På fredagen tog Matte med sig sin Lapsktrio på en delvis halkig promenad upp till sjön. Till en början gick det fint att gå på torra vägkanter och Matte hade lämnat broddarna hemma. Fint var det vid sjön med ett härligt ljus över isen, som var fläckvis vattentäckt. Stigen genom skogen längs sjön var vältrampad och bitvis isig, men i snön vid sidan av var det halfritt. Matte lämnade stigen och gick närmare sjön över snötäckt blåbärsris. Bra för alla var det att tvingas att lyfta på fötterna ordentligt. Nödvändigt för Násti för fortsatt träning av balans och koordination, samt muskler.
Lapskflocken vandrade genom skogen längs sjön ett gott stycke, men vände när stigen i ett låglänt parti mycket nära sjön var en enda isgata av svallis. Här fegade Matte ur. Valet blev att söka sig upp mellan husen och vid en vändplan kändes det omöjligt att fortsätta. Det räcker med en felläkt bruten handled för ett år sedan, kände Matte. Provade lite i kanten men var beredd att vända om och ta samma väg hem igen. Násti tog ett kliv ut på isen och backade tillbaka när fötterna gled undan. Till slut fann Matte en strimma av snö mellan buskarna att ta sig fram på och höll sig sedan halvvägs nere i diket för att åter nå mer solutsatta ställen, där marken låg bar i vägkanten.
Till slut nådde Matte och hundarna ett stycke glest grusbeströdd väg och kunde traska fortare igen, varför valet blev att göra en extra sväng runt innan kosan styrdes hemåt igen. Bara för att åter hamna i skuggläge med isgata, där den enda säkra vägen gick i snön i dikeskanten. Till vissa delar en balansakt. Även denna promenad blev någon form av intervallträning där hundarna bjöds många möjligheter till "tidningsläsande" när Matte tog sig fram med stapplande myrsteg som den gamling hon är. Fallskadorna sänker många för gott med komplikationer. Matte är konstant rädd att halka omkull efter flera halkskador under årens lopp. Spräckt svanskota ett par gånger glömmer man inte så lätt. Så är den där sabbade handleden. Inte igen! Feg eller försiktig?
Nåväl, efter en timmes traskande nådde Lapskflocken välbehållen tillbaka till stugan. Solen sken och det var tre plusgrader. De sista strålarna nådde altanen vid ytterdörren och lockade till en "trappfika". Matte slog ner rumpan på en bit renskinn med kaffemuggen och hundarna fick varsin kycklingomvirad tuggpinne. Mycket populärt!
En bra dag. Bortsett från Trumps tal när han installerades. Vilka reaktioner hade detta tal givit hållet i Tyskland? SD får större inflytande via Moderaterna här hemma. Vad väntar?