Sedan Matte skrev sist har följande, fullständigt onödiga händelse, inträffat:
För att långsamt vänja Ante vid sin nya matte och ett liv utanför barndomshemmet, har Husse, Matte och de två mattarna från Nederländerna tillbringat flera dagar med att gemensamt besöka olika platser.
Vid ett tillfälle stod bilarna parkerade på så sätt, att passagen därifrån var begränsad till 1,5 - 2 meters bredd. En Staffe var uppbunden ytterligare en bit bort. Han satt där lugnt när Ante med ny matte passerade. Ante hållen i kort koppel intill sin matte. Inga problem. Strax efter gick Ante och hans matte tillbaka och Matte kom gående strax bakom. Då kom Staffen skjuten som ur en kanom med ett ilsket morrande rakt mot Ante! Ett regelrätt överfall av en vuxen hanhund mot en 11 veckor gammal valp. Fullständigt oprovocerat. Den enda som inte blev chockad var Ante. Hanhunden var uppbunden i en kätting och det kändes som att detta faktum och det faktum att kättingen tog slut när hunden precis nådde fram till Ante, var det enda som hindrade att Ante blev biten. Matte försökte flytta undan hanhunden men lyckades inte lösgöra kättingen. Ägaren tillkallades och förklarade: "Han brukar vilja sätta valpar på plats." Ägaren visste att en mycket ung valp fanns i en av bilarna parkerad intill den plats som valdes som lämplig att binda upp denna hund.
Husse och Matte anser detta vara ett exempel på mycket dåligt omdöme hos ägaren och dålig mentalitet hos hunden.
Ante föreföll, som sagt, inte ha blivit skrämd av händelsen. Konstigt nog. Mest överraskad. Matte skickade iväg hans matte med honom in bakom bilen för trevlig samvaro med mycket godis, medan ägaren hämtades. När hanhunden var flyttad en bit bort, men fortfarande inom synhåll, kom Ante fram tillsammans med sin matte. Ante visade ingen rädsla. Ingen ilska. Bara nyfikenhet/intresse. Som tur var. Ante skällde inte och var inte osäker. Han stod stadigt och tittade på jycken. Matte tog över Ante för att klickerträna situationen. När Ante tittade på hanhunden klickade Matte och gav Ante godis. Många gånger. När hanhunden strax efter skulle bege sig från platsen med sin ägare, fortsatte Matte att klicka och godisbelöna. Hanhunden befann sig då relativt nära Ante,men utom räckhåll, i ett fast grepp av sin ägare. Han visade då inget intresse för Ante. Vilket han inte heller gjort innan utfallet. Det skedde mycket plötsligt. Utan förvarning. Matte klickade nu för ögonkontakt med Matte och Ante släppte helt intresset för Staffen. För Ante var förhoppningsvis detta överfall nu en "ickehändelse". Hans intresse för den andra hunden gick över till ett intresse för Matte. Vilket Matte var nöjd med. Det fanns säkert många sätt att tackla situationen, men inte mycket tid till att fundera. Huvudsaken var att Ante släppte intresset helt för Staffen. Så som Matte såg det. Matte ville inte skicka iväg en valp med frågetecken kring hundmöten. På grund av en fullständigt onödig händelse när han var 11 veckor gammal.
På fredagen turistade de besökande mattarna i Stockholm och Matte fick ta hand om Nástis båda barn. Ante skulle till veterinären på besiktning innan avfärden. Lihkku fick följa med. Därefter miljötränade Matte lite med dem båda i Vallentuna Centrum. Sitter man på en bänk vid torget, så kommer någon med små barn förr eller senare. Dessutom passerar en hel del hundar. Så skedde också på fredagen. Många klappar blev det!
På lördagen öste regnet ner, men det hindrade inte sökträning med Lihkku. Hon skötte sig mycket bra och har utvecklats en hel del sedan hon var på besök i påskas. Husse körde även lite med hennes matte och lät henne söka tomt utan att veta att det inte fanns någon figurant utlagd. Detta för att hon skulle få uppleva skillnaden på intensitet hos hunden när det sedan fanns en figge i området. Hon fick inte facit förrän efteråt. Nyttigt! Även Lihkkus mamma, mormor och storasyster fick ett mindre frisök. Ante miljötränades på olika underlag.
På söndagen for Husse, Matte och de Nederländska mattarna till Hakungekrossen med hundflocken. Solen sken och vinden var perfekt för träning av vindstigar! Lihkku har klarat av vad som ingår i ett inträdesprov och skall nu träna på det som ingår i ett delprov-1. Hon fick ett frisök med en öppen och en dold figurant. Hon fick även ett koppelsök. Lihkku skötte sig bra och Husse var nöjd. Det var även hennes matte. För att åter få uppleva skillnader, i utbildningssyfte, fick Lihkkus matte först gå en vindstig med Lihkku och sedan med den mer erfarna Násti. Matte låg gömd bakom ett föremål intill en grushög, där vinden förde vittringen mycket tydligt ut över en stor, öppen yta. Träningen går ut på att föraren skall lära sig läsa sin hund. Kunna se på hunden när den fått vittring. Man går med hunden på tvärs mot vinden och släpper hunden först när man säkert vet att den fått vittringen. Figuranten belönar. Titta gärna på bilder från när Modji gick en vindstig 13 veckor gammal här: http://cms.dinstudio.se/cms/empty_63.html
Även Ante fick gå en vindstig när vindförhållandena var så bra. Hans matte blev under helgen allt mer intresserad av räddningssök som en träningsform för Ante. Kul!
Sedan "försvann" Husse i bergtäkten och familjens vuxna hundar fick göra en insats med nya förare. Lihkkus matte sökte med Modji kopplad och fann Husse båda gångerna. Han gömde om sig på tillbakavägen till bilarna.
Ante avslutade dagen med ett gyttjebad i en bergskreva bakom huset. Därefter stoppade han ner huvudet i en vattenbalja och blåste bubblor... Bild kommer. Lillkillen var överlycklig och som tur var även hans matte. Hon har tagit honom helt till sitt hjärta. Trots att han älskar att skita ner sig i potatislandet och i geggafyllda bergskrevor, stjäla skor och gömma sig med dem, smita iväg när man försöker fånga in honom. Han älskar också att leka i rent vatten vid sjön och att kura ihop sig i hennes knä.
På måndagmorgonen for så Ante iväg söderut. Tillsammans med halvsyster Lihkku och deras mattar. Han måste hinna över gränsen till sitt nya hemland innan han fyller 12 veckor.
Här hemma blev det så tomt, så tomt! Så fruktansvärt lugnt. Ante har inlemmats i familjen som om han skulle bli här för gott och att skicka iväg honom var inte lätt. Matte kunde inte tänka sig att hålla distans och se honom som någon annans lilla kille. Hans viktiga 12 veckor måste naturligtvis tas tillvara. För miljöträning och socialträning. Samt lite uppfostran. Den lilla kille som for iväg var en härlig buspojke! Mycket fart och mycket vilja. Social med människor och självständig. Nyfiken. Precis så som Husse och Matte vill ha knytten. Inte olik syster Modji. Vare sig till sätt eller färg. Men med en rak fin svans....
Om en vecka får Matte se sina utländska knytt igen. Då i deras hem i Nederländerna.