Fredag.
Regn väntade på eftermiddagen, varför både Matte och Husse satte fart med planerade aktiviteter på förmiddagen. Husse drog till golfbanan för att testa formen inför en förhoppningsvis mer golfande säsong än i fjol. Matte tog hundarna och begav sig iväg på en långpromenad i de båda fritidshusområdena mellan de tre badsjöarna, omgivna av skog.
Någon powerwalk var det inte tänkt att vara, dock en omväxlande promenad vad gällde både tempo och underlag. Matte började i svagt nerförslut längs den asfalterade vägen, för att vika av in på grusvägarna i den mest kuperade delen. Uppför en backe och nerför nästa och åter bar det uppför och sedan nerför. Matte försökte hålla en jämn fart, trots att det var nya dofter för hundarna. Det blev svårt. Varför en kompromiss fick bli fullt ös uppför och långsammare nerför. Stegen ledde vidare ner mot en öde badstrand där planen var att hundarna skulle få vara lösa en stund.
Matte hade precis släppt dem lösa när en promenerande generationskamrat dök upp från skogen. Modji och Aili kom direkt tillbaka på inkallning och då tanterna sett varandra åtskilliga gånger under åren, men bara på stort avstånd utanför Lapskreviret, gavs nu ett tillfälle till tantsnack i isolerade coronatider. Vad snackar då två rätt isolerade tanter, sjuttio plus om på behörigt avstånd, när de möts i skogen? Jo, Skogsmullesnack för hela slanten så klart! Strategier för att hitta utan karta och kompass, bra packning om man skulle gå vilse trots allt. Båda konstaterade helt krasst att gå vilse kan man göra! Dt hade båda erfarenhet av. Frågan är bara varför man skall behöva göra det och hur man skall hantera det när det händer. Erfarenheter delades och tips gavs i läsande av natur för att identifiera väderstreck. Pantertanten som kom ut ur skogen hade en mobil men utan gps. Kompass medfördes alltid. Nu skulle hon visdare rakt ut i skogen mot nästa sjö och sedan tillbaka till en busshållplats en dryg halvmil bort. Boendet i området är numera historia, men saknaden av skogen är stor. De båda Pantertanterna var helt eniga om att när andra går i kyrkan går de själva i skogen. "Riktiga skogen" och inte där alla andra nu trängs kring Stockholm och nöter ner naturen och går på breda och väl markerade stigar i olika naturreservat.
Doften av multnande barr och chansen att få gå utan att möta någon slår det mesta. Trots allt fler boende i de små stugorna är det knappt någon enda som rör sig i skogen. Rädsla för både det ena och det andra förefaller vara orsaken. Rädsla för vilda djur och rädsla för att gå vilse. Det gör inget alls tyckte tanterna när de skiljdes åt, var och en tillbaka in i skogen i olika väderstreck.
Matte och de båda Lapsktanterna traskade vidare. De mörka molnen tätnade och vinden friskade i rejält. Vattnet på sjön blev oroligt och måsarna flockades. Vid den södra stranden hade antalet roddbåtar ökat med ett par sedan i fjol och även någon kanot låg på stranden. En flatbottnad liten båt låg där svart och nytjärad och doftade ljuvligt på långt håll!
Innan ankomsten till det egna reviret stötte Matte på ännu en Pantertant som tagit sig ut i skogen, i tider då då gamlingar skall isoleras. Den egna stugan lockade för "sommarvistelse" tidigare än vanligt, som för så många andra boende i lägenhet inne i stan. Ensamhetskänslan var STOR. Behovet av att prata och berätta stort. Matte hade all tid i världen att lyssna. Har man mist sin partner för några år sedan, fått nya nära vänner och sedan mist två av dem nu i Covid-19, varit sjuk själv och ruskats om rejält är livet tufft.
Att vara sjuttio plus är jättetufft för jättemånga nu! En oerhörd ensamhet och en fruktansvärd känsla av "tio små negerpojkar" sprids nu bland äldre. Som dessutom isoleras från nära och kära och alla former av fysisk beröring och social samvaro. Inga gemensamma gympapass, inga gemensamma andra aktiviteter heller. Många äldre bor i lägenheter för dem över 65 och lever aktiva liv, men de isoleras när aktiviteter ställs in och smitta sprids när man lever familjeliv med sina grannar. En stor rädsla brer ut sig i ensamheten. Jobba i trädgården som ersättning för Friskis och Svettis var väl ok, men vem skall man prata med om sin rädsla?! Matte och hundarna lyssnade.
Hem kom Matte och hundarna fyra timmar efter det att reviret lämnats. Efter tantsnack och njutande av naturen. Solen sken initialt och nu drog regnmolnen in. Hem kom Matte med ny information. Två närbelägna hus hade nyligen mist sina ägare som avlidit alldeles för tidigt och inte av Covid-19. Andra sjukdomar finns också som ändar liv för tidigt. Att få ett fästingbett kan vara fatalt.
Matte kände sig omtumlad och omskakad och ordet död och tankar på hur lite vi vet och hur fruktansvärt fort och plötsligt allt kan ta slut tyngde resten av dagen. Covid-19 slår till plötsligt, som cancer och fästingburna sjukdomar. Det är farligt att leva. Ändå förberedde Matte jorden i de genomkalla och genomblöta pallkragarna för de väntande sättpotatisarna. Ändå planerade Matte för att hyra en båt och bege sig ut i skärgården med sönerna när sommaren kommer. I stället för den beställda och betalda resan som inte kan bli av.
Var rädda om er och livet, lev det medan ni kan. Glöm inte vaccinera er mot TBE. Fästingarna sprider sig i landet.
Kram
