En härlig måndag!
Solen sken från en klarblå himmel, så när som på några små spridda typiska sommarmolntussar. Sju minusgrader och sommarhimmel. Tjockt med snö.
Matte tog med hundarna ner till golfbanan, där de stora ytorna lockade till lite gående med lösa hundar. För flera år sedan körde någon upp skoterspår att åka en längre sträcka med skidor i, då var även parkeringen öppen. Sedan dess åks det upp ett skispår på eget initiativ och parkeringen är stängd. Några bilar ryms i alla fall på den lilla plogade ytan vid infarten, vilket Matte var tacksam för. Precis som förr i världen åks skidspåren upp vartefter, utan spårmaskin, vilket går rätt snabbt när någon börjat. Skidspåren är heliga! Matte har lite svårt att förstå hur man tänker när man använder dem för att promenera i.
Matte tog hundarna i koppel den första biten närmast vägen och skidspåret och begav sig rakt ut i den orörda snön. Så snat hundarna släpptes lösa rusade de rakt ut i olika riktningar och tog för sig av ytorna! Násti hade precis lika mycket spring i benen som sin dotter och dotterdotter! I stora språng tog hundarna sig fram i den relativt djupa snön. Sistlidna vecka föll 25 centimeter snö under ett dygn på redan packad blöt och tillfrusen snö. Matte hade önskat skidor under fötterna, men utan stavar var det inte tänkbart och stavar var inte tänkbart med den stukade handen. Så Matte hade iklätt sig sina mest högskaftade vinterstövlar och gav sig ut på de öppna och solbelysta snöytorna även hon. Dock inte i stora språng!
Mattes sätt att förflytta sig framåt var väl mest att betrakta som ett långsamt pulsande genom snön. Hundarna for hit och dit i ystra språng och för någon form av flockkänsla hade Matte medfört godis som belöning för kontakthållande med Matte. Som inte har några som helst problem med att agera godisautomat när hon promenerar med lösa hundar. Matte har inga illusioner om att hon skulle vara intressantare än en uppdykande hare ur något dike eller snår. Möjligen åtnjuter hon ett större intresse om det är bekant för hundarna att Mattes högerficka innehåller extra gott godis när de får springa lösa. Det må kallas mutor och brist på ren och skär hundraprocentig lydnad, men Matte mutar gärna sina hundar till följsamhet och därmed härliga promenader med lösa hundar där både harspår, rådjursspår och pinfärska älgspår ritade mönster i snön från skogen och ner över de snötäckta gräsytorna. Lapska har mycket jakt i sig och vallning och jakt är två sidor av samma mynt. Älgarna skrapade fram gräset till gagn för både rådjur och harar. Frusna harpluttar är gott godis för hundar! Det går även bra med icke frusna harpluttar. Vilket även hararna tycker och återanvänder det de redan ätit för maximal näringsutvinning.
Längre och längre bort från bilen och klubbstugan pulsade Matte, på den orörda ytan mellan skogen och skidspåret. Här och där stannade hundarna upp och nosade i viltspåren och försåg sig av harkaramellerna. Då och då visade hundarna på att en skidåkare närmade sig, på väg ut på tur. Första gången det hände ville Aili mycket gärna sticka iväg och kolla/hälsa, men förmåddes stanna och vända åter utan problem. Godis är gott! Matte tittade långt och avundsjukt efter skidåkaren som tog sig fram med svikt i benen! Ljuvliga känsla! År sedan sist. Sorgen över saknade förmågor.
Värre var det för två år sedan när Matte befann sig på samma plats i samma situation med Aili och två av hennes syskon.... Adji var på lång julförvaring i barndomshemmet och Runne var kvar på övertid i varmare trakter då det, precis som nu, var kring 40 minusgrader i hans hemtrakter. En skidåkare fick de tre tremånadersknytten att kollektivt lämna flocken för att i stället jaga skidåkare.... Något Matte inte räknat med. Inte skulle väl valparna lämna de vuxna hundarna och Matte och sticka iväg helt själva. Tänkte Matte. Som tänkte helt fel. Tre Lapska knytt är flock nog! Jaga skidåkare i lagom mycket snö var buskul och att dra iväg femtio meter eller mer på egna tassar var väl inget särskilt när man är ett självständigt Lapskknytt!
Två år senare visste Aili att uppföra sig. Ropar/visslar Matte så kommer man. Nästan alltid... Skidåkare får man inte springa fram till. Aili var tämligen ensam i sitt initiativ denna gång.
Hundarna hittade partier i kanten mot en oplogad väg över golfbanan där gräset var långt och stack upp ur snön och här blev de kvar ett tag och tilläts jaga sork. Modji och Aili grävde som besatta och Násti satt och väntade på resultat. Spanade och lyssnade och lät de yngre göra grovgörat.
Så förfärligt långt mätt i gåsträcka, tog sig inte Matte på denna pulsande promenad i lös snö. Men tidsmässigt blev det bra motion på en timme och en kvart. Matte pulsade sig till puls och svettning och i den sjunkande solens strålar anlände Matte och Lapskflocken till bilen. Då hade Matte öppnat jackan och stoppat undan de tjocka vantarna, pannan under pälsmössan var svettig. Termometern i bilen visade på elva minusgrader.
Hem till brasa och fika bar det och hundarna slog sig nöjda till ro framför kaminen med sitt fika - varsin vomburgare.