Torsdag.
Matte försökte ringa tävlingsavdelningen på SKK, men det gick inte alls. Något i växeln hade hakat upp sig och efter att tre gånger ha väntat i telefonkö där Matte hade nummer ett och väntetiden beräknades till en minut och samtalen bröts efter tio minuter, skickade Matte ett mail och påtalade telefonknaset. Varför en vänlig person senare på dagen ringde upp Matte och tackade för påpekandet att det inte gick att ringa. Samt informerade Matte om vad det Internationella veterancertificatet för CIB-V innebär.
Det är en nyhet för veteraner sedan ett år tillbaka, vilket innebär att om Aili ställs ut i veteranklass i två andra länder, exempelvis på Åland och i Norge och får två CK blir hon internationell veteranchampion. Huruvida det lockar eller ej vet inte Matte. Att visa upp en veteran som fyller tio i oktober av en ovanlig ras och i god kondition har en poäng. En hund som hållit sin vikt genom hela livet på mellan 15 och 16 kilo och som aldrig fått någon pälsvård annat än genom att kammas och som skött sig fint på utställning den senaste tiden, kan vara värd att visa upp. I en tid när övervikt är ett lika stort problem hos hundar som hos människor och när mängden preparat för pälsfixande bara växer och växer. En bra kam räcker tycker Matte och en vattenslang för att spola av det värsta utomhus om så skulle behövas innan ingång. En bra päls sköter sig själv och en renvallande hund om någon bör ha en bra päls, som stöter ifrån sig både våt snö och skit. Förutsatt att den inte manipuleras på något sätt och fråntas sin egen förmåga och fettet tvättas ur. "Förbannade badehundar" yttrade en norsk domare när nybadade Huskies visades upp i ringen en gång på 1980-talet. De skickades ut ur ringen då deras pälskvalitet ine ansågs kunna bedömas.
Aili var i kraftig fällning på Stoxa och Matte hade gjort allt för att inte för mycket skulle lossna innan utställningen. Ingen kam! Lösa tussar plockades bort men Matte ville ha kvar tillräckligt mycket päls för att pälsens kvalitet skulle kunna bedömas och Aili såg lite maläten ut; med partier som var helt urfällda samt i kraftig fällning och med en helt opåverkad lejonman därtill. Vilket var nog för domaren för att kunna känna att kvaliteten var det inget fel på! Dock var pälsen inte i bästa kondition. Vilket var fullständigt korrekt och hindrade inte domaren från att dela ut certet.
Utställningar och att ställa ut hundar är inte vad Matte fokuserat på i sitt hundliv! Men tänker man sig att föda upp en kull valpar eller fler, är det en god idé att ha fått den blivande föräldern bedömd, för att veta att hunden är rastypisk, innan den sprider sina gener vidare. Gäller för tik såväl som för hanhund som planeras få valpar. Innan man går in i ringen med sin hund bör man förbereda hunden för detta, för att ge den en bra upplevelse och ringträna. Ju säkrare man känner sig själv, desto bekvämare är hunden när den skall bedömas. Träning som träning och allt man tränar med sin hund är värdefullt. Att lära hunden att stå stilla vid en inspektion är till nytta både hos veterinären och när man vill att hunden skall vara fotomodell. Att träna hunden i att bli hanterad av främmande människor, är även det till nytta vid veterinärbesök.
Missförstå nu inte. Matte propagerar på intet sätt för att Lapsk Vallhund skall bli en utställningsras. Bara för att få hunden bedömd inför en första parning, så att man vet att man har en hund som har ett rastypiskt utseende med en bra/funktionell päls. Ringträning är såväl miljöträning som social träning.
Eftersom Lapsk Vallhund är en arbetande hundras hoppas Matte på att det i framtiden kommer krav på någon form av vallanlagsprov för att få ett championat. Vad gäller Aili och hennes anmödrar Modji, Násti och Gázzi så har samtliga gått fårvallningskurser med godkända resultat - om än inte officiella. Officiella prov fanns ännu inte när det var aktuellt.