Torsdag.
Vägen utanför huset gick inte att beträda. Såpad is är en adekvat beskrivning. När Husse och Matte kom hem efter träningen sent på onsdagkvällen gick det knappast att ta sig från bilen och in i huset. Matte tog packningen och gick med ficklampa steg för steg i kvarvarande snö över gräsmattan, bron över bäcken och upp till trappen. Där stod en påse tösalt och Matte saltade i riktning mot grinden. Husse tog tösalt ur snickarboden och saltade från sitt håll. I infarten vid bilarna och fram till huset.
Hundarnas morgonrastning fick alltså ske lösa på tomten. När Matte sedan skulle iväg mitt på dagen gick det bra att gå fram till bilen, men inte ett steg längre. Hundarna lämnades hemma och Matte for till centrum för att få håret fixat. En bit bort i området sandade väghållaren och öste på ordentligt i korsningarna. Det har tidigare sandats sparsammare utanför Lapskfamiljen då vägen slutar ett stycke bort och sanden förefaller ta slut. Nu vädjade Matte om rikligare med sand denna sista sträcka. Men kunde konstatera vid hemkomsten att man endast med god vilja kunde anse denna sträcka sandad.... Livsfarlig att beträda utan broddar av något slag.
Matte tog sig över vägen med stor försiktighet och släppte hundarna loss i skogskanten. Vilket de uppskattade mycket! Skymningen föll och Matte lät hundarna vara på tomten ett tag innan middagen, men Násti valde att följa med Matte in och göra eld i kaminen. Just som Matte skulle ta in hundarna dök Husse upp från jobbet.
Som så ofta snackades det hund vid middagsbordet. Dagens ämne var att jobba med eller mot hunden. Väljer man att träna jakt med en Newfoundland är det nog att jobba mot hunden, likaså att sikta på lydnads-SM med en Laika. Men vill man ha en rejäl utmaning så är det säkert en bra idé. Är det inte mer korrekt mot hunden att träna med den? I stället för att göra det till sin egen grej och utbilda en hund i något den i grunden inte har en naturlig fallenhet för? Träna mot den.
Att skaffa en Lapsk för att som enda träning låta den få träna lydnad är förvisso en större utmaning om man vill nå framgång än att träna sök eller spår. Vad är rasen avlad för att jobba med sedan urminnes tider? Använda nosen och självständigheten i samarbete med människan eller endast göra det den blir tillsagd? Vilka egenskaper framhåller man hos rasen? Den självständiga arbetsförmågan i samarbete med människan eller förmågan att lyda order och inte vara självständig? Är det rätt att använda hunden för att man själv skall lära sig mer genom att gå den svåra vägen och jobba mot hunden? Husse och Matte tycker att det finns uppgifter som passar Lapsk Vallhund bättre än att endast vara lydiga. "Skaffa absolut en Lapsk och träna lydnad, så kommer du att lära dig jättemycket!" Ett uttalat råd som Husse och Matte känner tveksamhet inför. Men hunden då? Hur kul har den?
Varför skaffar man en självständig hundras om man inte vill ha en självständig hund, utan bara använder sig av att den kan vara lydig, om jag är duktig och lär mig och hunden den svårare vägen? En BC är den enklare vägen. Är det rätt mot hunden att som förare skaffa en ras som inte är avlad för den form av träning, som är den enda träningsform föraren är intresserad av? Med eller mot hunden? En del lydnadsintresserade förefaller tro att Lapsk Vallhund och BC är snarlika raser till kynnet, vilket de upptäcker att de inte är den dag de börjar utbilda hunden. Skaffar man en Lapsk och bara använder sig av att den kan vara lydig, får man så väldigt mycket mer hund som man aldrig kommer att ha användning för. Snarare tvärt om. Man fick för mycket hund.
Läser man skälen till många omplaceringar av unga hundar förefaller så vara fallet många gånger. Hunden söker nytt hem hos någon som har mer tid och kan aktivera den mer. Man skulle aldrig ha köpt en Lapsk. Varför är det så? Falsk varubeteckning eller missförstånd? Eller okunnighet för att man som valpkrängare inte själv jobbar med sin hund?