På söndagen var det stor julmarknad nere i Vallentuna Centrum. Ett mycket bra tillfälle att miljöträna unga hundar och i Vallentuna finns det många hundar. Självklart skulle Aili ner på byn och mingla! Stortorgets julmarknad i Gamla Stan har hon förvisso nyligen besökt, men den är mer av turistjippokaraktär och väldigt liten. Dessutom kan det aldrig bli för mycket av miljöträning! Även om miljöerna kan förefalla snarlika så är det mängdträning som gäller, då situationerna ständigt växlar.
Solen sken och med frost på marken infann sig julstämningen lätt! Aili gillade vad hon mötte och kom ihåg att man inte skall hoppa upp på och hälsa på varenda en som kommer inom räckhåll. Även om de ju är där bara för att hälsa på henne. En inställning hon ärvt i flera led. En bra inställning och mycket enklare att leva med än att alla är där för att skrämmas.
Många hundar var det där och många unga hundar. Aili hälsade gärna på alla som ville hälsa på henne. Här läste Matte hundägare och det fungerade utmärkt. Många var där för att träna hundar som sagt, eller hade all tid i världen och lät alltid sina hundar hälsa på andra. En del hundar ville hälsa och andra såg liksom inte en besviken Aili. En ung Schäfer hade sin hukande matte till stöd och var för säkerhets skull försedd med nosgrimma. De bara satt där i vimlet och tränade. Nyttig och välbehövlig träning då Schäfern rätt som det var morrade och kastade sig ut mot förbipasserande hundar. Aili gjorde som sin mor i samma ålder, tittade storögt efter den ouppfostrade hunden. Gled snabbt undan och brydde sig inte.
Många korta och bra hundmöten och snabba hälsningar mellan kopplade hundar blev det. Aili var lycklig, Husse och Matte nöjda. Skogshunden har fått intensiv träning i olika stadsmiljöer sedan Matte åter kunde börja gå obehindrat. Aili är en trygg hund och ser med stor nyfikenhet på de hundar hon möter. Annat blir det när tre hundar i flock, kopplade, möter lösa framrusande hundar. Det är en helt annan situation! Matte skulle inte heller gilla att utsättas för att en okänd person kommer rusande i full fart rakt emot henne i okända avsikter. Ensam skulle Matte tackla detta annorlunda än i flock. Hundarna är inte mer än människor därvidlag. Eller precis tvärtom kanske.
En hel del jobb fanns att göra utomhus och hela familjen tillbringade resten av dagen ute. Husse gick en långpromenad i skogen med hundarna även på söndagen. Sedan pysslade han med veden och Matte pysslade i trädgården. Krattade mängder mer nerfallna grankottar från gången till ytterdörren bland annat. Hundarna pysslade också med lite av varje och höll koll på omgivningen.
Skymningen föll tidigt denna den längsta natten och Matte såg först inte vad som orsakade de tre Lapskas unisona upprördhet och rush ner mot staketet och infarten. Men utanför staketet skällde det också och där kom en grå liten hund rusande längs vägen helt ensam och upphetsat skällande. Snett över vägen skulle en kille just backa ut sin bil. Hunden vände in mot Lapskgänget och långt bortifrån ropade en hundägare förgäves.....
Ekipaget hade passerat tidigare åt andra hållet och då kopplades hunden under passagen av Lapsträdgården, då de Lapska var synliga i sin trädgård. Nu var det betydligt mörkare.
Hon kom fram långt efter hunden och kopplade upp den. För att sedan genast släppa den och cykla vidare på den ishala vägen i skymningen. Exemplariskt klädd i reflexväst men utan lyse. Hunden? Den kutade vidare, mitt i vägen och långt före sin matte. Grå i den grå skymningen och helt i avsaknad av reflexer. Den hunden är tydligen inte särskilt värdefull för sin ägare, som enligt egen utsago flyttat hit för att kunna cykla med hunden fri, bestämmande själv hur den vill springa.
Man är helt klart olika rädd om sina hundar.