Aili lekte ju jättebra med den Vita Herdehunden Alaska när resten av familjen var på lagtävlingen. På måndagen tänkte de två mattarna att hundarna kunde få leka lite mera. Men nu blev det inte alls så mycket lek. Alla tre hundarna var med och Aili har börjat löpa. Den kastrerade hanhunden som införlivats i familjen stängdes in. Han satt därför inomhus och frstrationsskällde konstant. Aili var mest intresserad av den hund som hon inte fick träffa för att slippa närgångenheten. Ingen vet när omplaceringshunden kastrerats och drifterna finns där nog genom erfarenhet. Inlärt även om kulorna är väck.
Alaska hängde med Násti och Modji till en del, så när de fick vara i bilen en stund blev det lite mer spring och leka av för Alaska och Aili. En stund. Hundarna flyttades lite hit och dit och alla tjejer fick vara med och fika i köket. Grabben fick vara ute och nosa av tomten vilket han föreföll uppskatta. Mattarna snackade hund som vanligt och jämförde erfarenheterna från vården. Två reservdelsmattar som fått nytt knä och ny höft dagarna efter varandra på samma ställe. Det kändes oändligt länge sedan de red på långritter ihop, med härliga gallopper i sandtag och över stubbåkrar! Rida trodde de att de skulle kunna göra livet ut med hjälp av stege. Kom man bara upp så.... Senast var en tur över lavafälten på södra Island för en del år sedan och dagen efter kunde tanterna knappast gå. Ridå. Men gå med hundarna skall de kunna göra med sina reservdelar ännu många år förhoppningsvis.
Husse och Matte har fått veta att Nástisonen Mánnu visat mycket goda sökanlag och att han funnit sin plats i sin nya familj. Här får han äntligen en meningsfull sysselsättning och en vardagstillvaro som passar honom väl. Han och hans ena "syster" utbildas för att kunna hjälpa Missing People. Mánnu har tidigare i höst visat att han klarar av sök i stökiga miljöer och är helt oberörd i miljöer där hans mamma och övriga hundsläktingar i barndomshemmet regelbundet tränar räddningssök. Mánnu mår bra till slut. Han är hemma.
Mánnus kullsyster Lihkku bor i Nederländerna och har där gått räddningshundutbildning under en längre tid, med byte av träningsgrupp och sätt att träna. I mångt och mycket väldigt olik vår räddningshundutbildning. Mer som träning för IPO-räddning. Hon är som klippt och skuren för söket även hon! Hon har klarat alla prov hittills. I helgen var det däremot ett spårprov och där visade hon tydligt vad hon tyckte om det. Inte alls lika kul som söket! Men proven får man göra hur många gånger som helst och hon får en ny chans. Hennes halvbror Nástisonen Ante har gjort bra ifrån sig på de tidigare proven och även på söket. Nu godkändes han även på spåret! En hund ur J-kullen och en ur A-kullen tränar räddningssök tillsammans i Nederländerna. Kul!
Sökarbete ligger mycket nära vallning, vilket för hundarna innebär berikning. De får använda egenskaper de som vallhundar bär inom sig. Alla Lapska Vallhundar som föds kan inte placeras inom renskötseln. Men man kan ge dem jobb som påminner om vad de sedan lång tid tillbaka avlats för. Om man är intresserad av att bevara rasens ursprungliga arbetsegenskaper. Vilket alla som föder upp även en enstaka kull Lapska Vallhundar förhoppningsvis är intressereade av. För om det intresset försvinner, då försvinner även arbetsegenskaperna som gör en Lapsk till vad den varit innan den blev allt populärare som robust sällskapshund. Promenadkompis i skogen. Inga problemlösningar och inget självständigt arbete. Inte alla skall ha en Lapsk Vallhund. Inte alla klarar av att ha en självständig Lapsk Vallhund med välbevarade arbetsegenskaper, för ett tufft jobb i ett tufft klimat. Det kan bli för mycket hund. Vad det verkar. Nya hem sökes.