Måndag.
Solen tittade fram på förmiddagen och det var några minusgrader, vilket lockade ut Matte och hundarna på en promenad i området. Moln och snö var att vänta fram emot kvällen. Nu var Matte korrekt skodd i förhållande till underlaget och gick snabbt och halkfritt på det högst varierande underlaget. Det växlade konstant mellan barmark och ishalka längs vägen.
Ett stycke hemifrån mötte Lapskflocken Stavmannen, som varje förmiddag går sin "Älgebyrunda" på närmare timmen. Oavsett väderlek och dag. Vardag som helgdag. En stunds snack blev det och Aili som först tyckt att han var lite skum med sina viftande stavar när han närmat sig i rask takt, har vant sig och kände nu igen honom som en person hon gärna hälsar på. Han hälsar vänligt på henne men talar tydligt om att sedan räcker det. Men denna gång provade Aili en ny taktik, nu var han ju kompis! När första hälsningen var klar och Stavmannen var pratsugen tyckte Aili att hon kunde göra som hon gör med dem hon känner, när ett överdrivet hälsande inte uppskattas fullt så länge som Aili vill. Hon sitter som ett murmeldjur på rumpan och tar tag om handen på den hon hälsar på med framtassarna. Som hennes mamma alltid gjort när hon godisbelönats ur tub. Varpå Stavmannen smälte så klart! Han kom av sig i sitt berättande, inför den lilla svartbruna hunden, med öronen slickade efter nacken och båda framtassarna hållande hans ena hand i ett mycket stadigt grepp.
Aili vet nog att hon är oemotståndlig när hon gör så här! En hund som älskar att hälsa på alla människor! Som borde lära sig att alla utställningsdomare också är människor med hjärtan som kan fås att smälta. Inte bara stela statyer som okänsligt viker sig dubbla från ovan ner över små hundar som de aldrig träffat förut. Samt tar tag i dem som vore de inte levande varelser utan mjukisdjur på ett löpande band för kontrollbesiktning innan förpackning. Som tur är träffade Aili en synnerligen inkännande och empatisk domare med hur mycket tid som helst på Genrepet i Jälla innan Stora Stockholm. En kvinna med hjärtat på rätt ställe och stor hundkunskap! Minst lika viktiga egenskaper hos en hundbedömare som exteriöra kunskaper!
Matte har inte vänstervarvat speciellt mycket, men vissa domare uppträder oförskämt mot både hundarna och deras medföljande människor i ringen. Varför det? Folk betalar en himmelens massa pengar och reser hur långt som helst för att få sina hundar bedömda, för att tävla i skönhet. Utan dem skulle domarna inte ha något jobb. Men alla är ju angelägna om att göra ett så gott intryck som möjligt och alla är inte kompis med domaren. Fördel domaren alltså. Som hundägare får man inte tilltala domaren. Fullständigt absurt. Ännu mer absurt när ovana utställare gör bort sig och mycket tydligt får veta att domaren nu kan "slänga ut utställaren, då utställaren brutit mot reglerna enligt - du får endast svara på tilltal från domaren". Hörde Matte tydligt att domaraspiranten yttrade när en i sammanhanget ny och okunnig Matte ställde sin första Lapska.... Domaren styr helt och är domaren då lagd åt det despotiska hållet och vill spela Allan, blir utställningen en negativ upplevelse för både hund och förare. Ställer man ut ofta lär man sig vilka domare man skall undvika, men alla ställer inte ut ofta och går på nit efter nit. Vad vinner en utställningsdomare på att vara snorkig och rent otrevlig i ringen? Mot både hunden och utställaren.
Längre bort längs vägen blev Lapskflocken rejält utskälld, längs hela tomtgränsen på hörnet, av den vaktande Hoffen! Något de tre Lapska är vana vid och inte bryr sig nämvaärt om. De stannar och pinkar på hörnet där förmodligen Hoffen pinkar och så är det bra med det. Nosar extra mycket och går extra långsamt, vilket retar gallfeber på Hoffen bakom nätet! Tre Lapska retstickor!
Som lite senare passerade den nyinflyttade Schäfertiken som de hälsat på och känner som en ung hund under året. Hon är lite blyg inför Lapskflocken, men när Aili inte kunde hålla helt tyst, utan gav till ett skall när unghunden dök upp runt knuten, måste hon ju ge svar på tal. Vilket hennes husse upplyste henne om inte var en bra idé. Ribban läggs från början, ingen skällande Schäfer längs staketet i hans trädgård.
Då dök en hundflock upp längre bort längs vägen i form av fyra små "trasselsduddar". Ägaren visade sig bara vara ägare till tre av dem, varav två löptikar. Den fjärde var en hanhund i samma storlek iklädd täcke och han hade sökt upp löptikarna helt på egen hand från okänd hemadress. Nu gick tikmatten runt i ett ganska övergivet fritidshusområde och frågade om någon kände igen den ovälkomne friaren, hon var på väg till jobbet! Hunden var totalt okänd för Matte.
Senae dök ett par upp runt ett hörn, där de stod och fixade med sin bil . Aili med nosen i backen gav överraskad till ett skall, varpå kvinnan vid bilen bokstavligt hoppade till och blev genuint förskräckt. Kände igen Lapskflocken och brast ut i skratt. Hon var upptagen av samtal med Stavmannen som nu nått hit på sin runda. Aili blev glad och ville hälsa igen! Cirkeln var bokstavligt talat sluten, båda hade nått runt. Men nu älgade Matte på och lät honom prata på med bilfixarkvinnan i stället. "Alla människor är jättetrevliga! Men alla skall man inte alltid hälsa på." Är budskapet till Aili. Jo - utställningsdomare skall man alltid hälsa på! Gärna umgås lite med, men bara om man är hund. Annars får man bara svara på tilltal om man inte vill bli utslängd, har Matte fått lära sig av den nitiske och allmänt otrevlige domaraspiranten för många år sedan.