Torsdag.
Det var hög tid för en långpromenad med lösa hundar på golfbanan! För både dem och Matte! Som har haft dessa långpromenader med stavgång tillsammans med hundarna över stora öppna ytor som målbild, sedan den andra höftoperationen för elva månader sedan! Att sätta upp målbilder har alltid varit en strategi för Matte när det gällt hundträning och för att lyckas med rehabiliteringen har målbilderna varit väldigt viktiga. Den slutliga målbilden var att kunna gå länge i rask takt och efter att för ett år sedan ha gått med käpp, så korta sträckor som möjligt och helst inte alls på grund av svår smärta, är Matte nöjd nu. Efter den första höftoperationen var målbilden dessutom att börja rida igen. Det gjorde Matte och utmanade sig själv genom att börja rida dressyr på Islandshäst. En helt ny erfarenhet! Men stenosen i ryggen satte stopp för detta tyvärr. Matte provade i alla fall under tre terminer!
På torsdagen regnade det, det blåste och det var tre plusgrader. Vilket inte låter så lockande kanske. Det såg inte så lockande ut. Men det är ju så skönt efteråt i brasvärmen i stugan!
Matte iklädde sig regnkläder och stövlar och gav sig iväg med hundar och stavar i bilen. Golfbanan ligger bara en halvmil bort, längs vägen mot civilisationen i form av ICA, Bilisten och två matställen.
Ingen annan bil stod parkerad vid golfklubben och även om det inte ösregnade så småregnade det och duggade. I gråväder med lite dimma och mitt på dagen en torsdag lockade platsen inte många och det uppskattade Matte mycket. Hundaran ikläddes sina varselskynken för lättare upptäckt på håll och i fjolårsgräs. För synlighet för eventuella andra hundägare eller jägare. De rusade ut över drivingrangen i livsglädje och glädje över att få styra själva över var och varthän! Så länge de håller ihop flocken och har koll på Matte. Frihet under ansvar. Mattes motto är att hundarna skall hålla reda på var de har sin Matte. Inte tvärtom!
Matte stavade sig uppför motlutet i bitande iskall motvind, med regnet i ansiktet och det var skönt! Mycket skönt faktiskt! Känslan av att leva är oslagbar och endorfiner bildas och sprider sig i kroppen. Hundarna njöt! De längde stegen och flöt fram mot vinden med sänkta skallar. Med många harpluttätarstopp. Matte stannade inte. Matte älgade på vidare uppför och tog ut stegen även hon. Hundarna sprang ikapp Matte! Hölll ihop flocken. När Aili uppnår maxavstånd framför Matte stannar hon noga upp, vänder sig om och kollar var Matte befinner sig och om hon ändrat riktning. Matte säger ingenting. Anger inte riktning. Visar bara genom att röra sig i en viss riktning och ändrar riktning ibland. Det är hundarnas sak att hålla koll på vart Matte är på väg! Att läsa Matte! Lapska Vallhundar är mycket signalsäkra och signalkänsliga och måste kunna läsa av andras kroppsspråk med de mest subtila signaler, för att inte bli sparkade och stångade under arbetet med en stor mängd renar! Liksom i arbetet med en förare som arbetsledare! De måste kunna ta egna initiativ för att kunna utföra sitt arbete på rätt sätt och att sköta jobbet tillfredsställande. Men i samarbete med sin förare!
Vad gör då Modji och Aili när de kan välja fritt på en sådan här promenad/vandring över stora öppna ytor? De använder sina nosar och samlar konstant in information om sin omgivning! På marken och i luften. Här har andra hundar passerat. Liskom många av skogens djur och några människor. De använder ögon och öron och studerar omgivningen. Det finns mängder av intressant information överallt! De hoppade upp på en stor sten för att bättre få information i vinden lite högre upp från marken!
Klicka för större bilder.
De jagade sork utan större framgång. Så snart en av dem hade något på gång, läste den andra situationen och ville vara med. Därmed saboternade jakten, genom att utan mycket information bara komma inhoppande i ett avgörande läge. Skulle de starta jakten tillsammans i ett samarbete, skulle den nog vara mer framgångsrik.
Efter en timmes gående i varierande tempo, powerwalk med kraftigt påskjut av stavarna och långa steg, mer som vandrande och lite intervall med studerande av hundarna, var Matte och hundarna tillbaka nere vid klubbstugan vid vägen i dalsänkan. Vädret var detsamma. Grått, vått, kylslaget och blåsigt. När hundarna roat sig längs den nu dånande bäckfårans anslutning, via små vattenfall till den lilla sjön, ville Matte fortsätta. Ville njuta mer för egen del och ville absolut att hundarna skulle få njuta ännu längre av denna frihetskänsla! De hittar så mycket att studera så här längs ravinen och det ljudligt forsande vattnet!
Varför Matte vände ryggen till väg, klubbhus och bil och gav sig iväg uppåt en andra gång! Mot vinden och motströms nära intill vattnet i ravinen. Upp mot vad Matte tror har varit ett ställe där någon bott och där någon form av vattendriven verksamhet bedrivits. Nu när all grönska vissnat ner är det läge att studera spåren från förr mer noga. Belöningen kom oväntat när Matte dragit sig så nära vattnet det gick, med den nu ovanligt höga vattennivån. En stenformation som vid närmare undersökande visade sig ha varit en jordkällare. Bitarna föll på plats och i Mattes huvud ritades en karta över ett gammlat torpställe, på väldränerad mark nära forsande vatten. En idealisk plats!
En och en halv timme lyckades Matte hålla hundarna och sig själv igång. Det kändes rätt lagom när trion återvände hem och anlände samtidigt som Husse. Fika för alla framför brasan!