Tisdag.
Matte tog tag i detta med att få hem två ton grus på ett någorlunda ekonomiskt sätt och lyckades med det. Man får hyra ett öppet släp, det egna med kåpa fungerar inte. Sedan får man åka till det ställe där Lapskflocken tränat i många herrans år och plötsligt vara "privatkunder" för att få önskad mängd och sort på släpet. Det kommer att innebära två vändor och möjlighet till privathandlande vid sidan av finns på fredag. Annars är det lastbilar i mängd som hämtar grus här. Sedan skall det lastas av hemma och kärras tvärs över tomten. Ett grovgöra väntar.
I väntan därpå tog Matte med de båda Lapska på en långpromenad i området. Solen sken och det blåste INTE! För första gången på flera dagar behövde man inte klä sig för en svinkall och hård hemsk vind. Det var njutbart och de båda Lapskdamerna skötte sig fint vid de hundmöten som skedde längs vägen. En katt sprang över vägen strax framför de båda Lapska och Aili som inte vuxit upp med egen katt hemma, till skillnad mot sin mor, blir lite lätt taggad av dylika situationer. Men hon skäller inte, gnyr bara. Uppförde sig väldigt fint på det hela taget. Inga okontrollerade kast och ryck i kopplet nu vid sju års ålder. Annat var det för några år sedan! De Lapska mognar sent - men är värda att vänta på. Det finns Lapskköpare som tyvärr inte förstår att en tvåårig Lapsk Vallhund inte är vuxen än på ett par år. Tonårsperioden är rätt lång. Inte ens när en husse gick ut från sin tomt med sin Schäfer strax framför Lapskflocken, ansåg sig de båda Lapskdamerna behöva kommentera detta.
Mitt på dagen tog flocken en sväng ner till golfbanan för en lunch på verandan. Där är hundarna alltid varmt välkomna och efter Modjis oväntade beslut att inspektera restaurangköket för en tid sedan, förväntar hon sig att bli ombedd att städa golvet där fler gånger! Det råkade bli så att när kocken ville hälsa på hundarna i början av säsongen och Matte släppte dem lösa för att morsa, fortsatte Modji med stor självklarhet vidare in genom den öppna restaurangdörren och vidare till köket....
Eftermiddagen tillbringades ute på tomten och många var det som var ute och promenerade i det sköna vårvädret. Modji verkar aktivt söka anledningar att kommentera något på vägen mycket långt borta, då hon vet väl vad skvallerträning går ut på! Hon sitter mitt på gräsmattan, skäller till en gång, Matte tittar men ser ingen på vägen, Modji springer till Matte för att få belöning för att hon bara skällde ett skall. Man kan ju inte bli tyst om man inget sagt först. Hon gör som sin mamma och mormor och håller sig själv och sin matte sysselsatta, när inget annat händer av intresse. Aili låg i solen på infiltrationskullen och spejade och när morsan ansåg att någon rörde sig på vägen utom synhåll och kommenterade detta osynliga men kanske svagt doftande i vinden, anslöt Aili hos Matte och fick belöning för att inte alls ha skällt. Vem som egentligen uppfostrat vem är frågan. Matte var sysselsatt med grovgöra i trädgården och hade arbetshandskar på sig och varje gång hundarna ansåg att de skvallertränade måste Matte ta av sig de leriga handskarna och plocke upp varsin minigodisbit till sina hundar. Faktum är att de nog oftast hade rätt till syvende och sist och ibland delades det faktiskt inte ut något godis vid skvallrandet hos Matte. Social belöning fick räcka. Det kunde dyka upp någon ur skogen mitt emot Lapskreviret, eller så kom någon sent om sider verkligen förbi på vägen. Larmande vakthundar. Precis så som Lapska Vallhundar kan förväntas vara.
Tidigare hade Matte grävt bort grässvålen och lite till från en cirkel med en diameter på drygt tre och en halv meter. Vilket genererade en mängd små bitar av grästorv som staplats på olika ställen runt omkring. Så många som möjligt av dessa skulle återanvändas och Matte ägnade hela eftermiddagen åt detta. Varje grästorvbit var i snitt trettio gånger tjugo centimeter och femton centimeter tjock. Så många i taget gick inte att köra i skottkärran när det bar uppför. Bitarna placerades sedan upp och ner som en kant neråt, i raden med rhododendron överst på slänten framför huset. För att hålla kvar vatten, jord och gödsel så att det inte skulle hasa neråt mot bäckfåran. En och annan djupt slumrande övervintrad liten brun äckelsnigel upptäckte Matte och de sniglarna kommer inte att bidra till fler sniglar.
När solen försvunnit och molnen dragit in med lite regn var det dags att göra kväll. Matte slapp matlagning och hade kunnat jobba effektivt i många timmar, vilket kändes skönt. Det går inte en dag utan att Matte är tacksam för sina båda lyckade höftoperationer med väl fungerande proteser. Oräkneliga gånger hade Matte kärrat grästorv uppför slänten, gått ner på knä och byggt ihop dem till en liten skyddsvall, rest sig och hämtat fler. En total omöjlighet med utslitna höftleder. Att båda operationerna gjorts av samma mycker erfarna och skickliga ortoped har säkert bidragit till lyckat resultat. En tanke har sänts åtskilliga gånger till alla som måst vänta på sina höftoperatoner detta år. Det går inte att beskriva den enoroma smärta de tvingas leva med under denna väntan, när många icke akuta operationer satts på väntelisa.