Tisdag.
Matte och hundarna gav sig iväg på en långpromenad i området mitt på dagen. Som så många gånger tidigare. Den här promenaden blev inte som någon promenad tidigare dock.
Ett stycke hemifrån mötte Matte och de båda Lapskdamerna killen med den Finska Lapphunden. Ett civiliserat möte med tre hundar som mött varandra många gånger tidigare. De båda Lapphundägarna traskade vidare, var och en åt sitt håll, utan att stanna upp.
Kommen drygt halvvägs på "rundan" möttes de båda Lapphundägarna igen och stannade då upp för lite småsnack. Efter en stund syntes ännu en hundägare närma sig bortåt vägen och de tre Lapphundarna föstes ihop intill varandra i grupp på kanten av den smala vägen, givande mer utrymme åt killen med den storvuxna, bredbringade, bredskallade hunden av kamphundtyp. Hållen i koppel och sele och hunden frontade Laphundtrion och stannade upp och stirrade på de tre hundarna. På bara drygt två meters avstånd. Hundägaren pratade för sig själv. Mumlade något om att han inte hade det lätt och verkade allmänt påverkad av något. Narkotikapåverkad var första tanken. Kanske psykiskt sjuk. Hunden stirrade på de tre Lapphundarna och ägaren på de båda Lapphundägarna. Killen jobbade upp sig och lät hotfull och aggressiv och känslan var att han försökte hetsa hunden. !? Han lät alltmer skrämmande och Matte valde att titta bort för att inte provocera. Ägaren till den Finska Lapphunden stod i givakt mer eller mindre. Ingen vågade röra sig och Aili hade den goda smaken att välja att inte märkas. Knäpp tyst. Stämningen var spänd. Laddad och mycket skrämmande. Tiden stannade. Den av någonting påverkade hundägaren med hunden som var stor och tung och fördes i sele och inte halsband kändes inte som någon bra kombination helt enkelt. Matte var rädd. Även killen med Finska Lapphunden.
Efter en stund började det skrämmande ekipaget sakta röra sig bortåt vägen i samma riktning som Matte var på väg, men stannade igen några meter bort. Killen ställde sig mitt i vägen med hunden i sträckt koppel mot Lapphundtrion, som stod blick stilla vid vägkanten. Killen verkade arg och hans hund hade fullt fokus på hundarna vid vägkanten. De två Lapphundägarna höll andan. Skulle han skicka hunden för ett anfall eller vad sjutton höll han på med??? Två rädda hundförare skulle försöka lugna sina hundar och det var absolut nödvändigt och inte helt enkelt. Att vara livrädd och samtidigt signalera ett kolugn för att behålla kontrollen kräver vissa skådespelartalanger.
Änn en gång började det hotfulla ekipaget röra sig bortåt, allt under det att hundägaren pratade för sig själv med aggressiv röst. Återigen stannade han och vände upp mot Lapphundtrion med förare. Som stod kvar orörliga för säkerhets skull.
Så försvann han till slut över backkrönet neråt vägen. En granne till den Finska Lapphunden dök upp och slog följe hemåt. Ett ungt par med en liten Cavalier varnades, då de var på väg åt samma håll som den som pratade för sig själv och Matte gjorde dem sällskap, i händelse av ett ofrivilligt möte . Vägen låg fri och Matte vände hemåt och det med långa steg och lätt skakiga ben. Med färskt minne av den äldre Begiska Vallhund som för ett par år sedan anfölls av en stor hund av pitbulltyp, som rymt från en granntomt. Med en ointresserad ägare. Polis kom till platsen och körde den mycket svårt skadade hunden till djursjukhuset, där den vårdades länge. Den överlevde trots mycket svåra bitskador. Hundägare i området varnades för att gå i den delen av området. Nu känns hela detta bostadsområde som en farlig plats för hundpromenader.
Senare på dagen sökte den andra Lapphundägaren upp Matte för lite genomgång av vad som hänt och funderingar kring hantering av situationen. I det här läget kände de båda Lapphundägarna att det var välidigt skönt att inte ha varit ensam och att ha ett vittne till vad som hänt. Båda hade varit rejält rädda för inte bara hunden. En person som föreföll drogpåverkad eller psykiskt sjuk var minst lika skrämmande med en hund av den typen vid sin sida.