Fredag.
Vartefter förmiddagen led skingrades molnen. Mitt på dagen tittade solen fram och den kraftiga och kalla vinden åstadkom en helt blå himmel. Inte kändes det som tolv plusgrader.
Husse började klyva all den ved som forslats hem. Varje vedklabbe är sparade elpengar. Bakom vedboden var det sol och lä. Matte hade fått blodad tand efter torsdagens besök vid Torpet. Balansen är bättre och benen mer jämlika styrkemässigt. Nu ville Matte testa att börja stavgå med hundarna igen. Halvstryp på hundarna och vanliga koppel, hundförarbälte Baggen på Matte och gåstavar i händerna.
Målet för denna första hundpromenad på evigheters evigheter var givet! Sjön Hoven femhundra meter uppåt vägen. Står man vid stranden ser man inte något enda hus och inge går någon enda väg ner till stranden. En helt rund skogssjö på femhundra meter i diameter, med en liten och helt rund ö nästan i mitten. Hundarna var lika ovana som Matte vid stavpromenerande. Aili ville dra framåt i kopplet, så som Matte uppskattat vid cykelturer. Modji ville hålla sig ur vägen för både Aili och stavarna och fann som så ofta i övrigt sin plats lite bakom. Som en god påfösare av en renhjord! Här måste Matte ingripa. Något av ett problem i området kan lösa hundar långt ifrån sina förare vara. Noll koll. Ett sådant möte ville Matte INTE råka ut för och skulle det ske var Mattes makt förstärkt med stavar att vifta med i och för sig. Men med en hund framför och en bakom skulle Matte nog ha väldigt lite att sätta emot, om de började dra åt varsitt håll, med en främmande hund intrasslad i koppel och stavar. Matte blandade sig i och sorterade upp sina hundar, så att båda befann sig framför, längs vägkanten till vänster och ingen drog i kopplet.
Matte satte fart, så som det blir när man går med stavar. Man skjuter på och det bara löper på med det ena steget efter det andra. Men Mattes knopp och kropp hade lite olika åsikter och fullt så långa steg som knoppen mindes, ställde inte kroppen upp på, så där direkt utanför grinden. Det stramade och stretade både här och där i den otränade gåapparaten och Matte fick tänka om till hundarnas stora glädje. Matte glömmer lätt att det inte bara är att komma igen efter operationen. Det gäller att komma igen efter närmare ett års nermontering av rörelseförmåga och kondition. Nåväl, hundarna har inte gått här på länge, då Husses favoritpromenader går rakt upp i skogen på andra sidan vägen hemifrån. Upp till sjön går många hundägare och både Modji och Aili tog glatt för sig av alla nya dofter. Många markeringar blev det och Matte lät dem hållas. Promenaden skulle ju vara till glädje för alla.
Sista biten innan vägen tog slut vid vändplanen kände Matte att spänningar släppte i rumpmusklerna och stegen kunde tas ut bättre och bättre. Grunden är lagd med träning, men att gå med hundarna tränar man kanske bäst genom att just göra precis det. Vid vändplanen tog skogsstigen vid och snart skymtade sjön. Här blev det helt naturligt ett annat tempo, med mängder med trädrötter korsande stigen. Efter bron över bäcken i utloppet smalnade stigen ytterligare och bergknallarna avlöste varandra. Med en känsla av att vara i skärgården stavade Matte vidare, med noga koll på fötterna över blottat berg med slingrande tallrötter kors och tvärs. Hundarna hade hur mycket som helst att lukta på och Matte hade hur mycket tid som helst att låta dem göra det! Matte blev stående många gånger och bara njöt i fulla drag. Isen låg kvar på sjön, utom vid utloppet. Det var helt tyst, inte en människa, inte ett spår av liv annat än fåglarna i sjökanten. Detta har Matte saknat sedan i somras. Förmågan att kunna gå hit. Bara en halv kilometer, men allt mer omöjligt. Nu är det möjligt igen. Matte och hundarna njöt tillsammans av livet. Av att bara vara. Tillsammans. Självklarheter upphör att vara självklarheter och det kanske är först då man inser deras värde. Som att kunna gå femhundra meter hemifrån till en skogssjö, tillsammans med sina båda Lapska Vallhundar.
Stigen vidare längs sjön visade sig vara istäckt i skuggigia lägen, varför Matte begränsade promenaden till udden med badberget. Därifrån gick promenaden tillbaka hem. Nu var knoppen och kroppen mer synkade och stegen blev längre och aningen raskare. Övning ger färdighet. Att gå med stavar i nuläget är idealiskt för att inte snedbelasta - men att vägen inte är plan är ett aber. Alla som promenerar går av bekvämlighetsskäl i mitten. Har man inte slitna knän eller höfter så får man, av att alltid gå på vänster sida av vägen med vänster ben påtagligt lägre placerat än höger ben.
En viss rädsla under promenaden måste erkännas. Dels för att stöta ihop med en lösspringande hund som skulle bringa Matte på fall vid närkontakt med Lapskduon. Dels för bilförare som inte respekterar att de kör i ett bostadsområde på mycket smala och kurviga vägar. Full fart mitt ivägen. Måtte det dröja lite till innan golfbanan öppnar!
Modji och Aili fick ännu en skogspromenad senare, tillsammans med Husse när Matte fixade käk åt flocken.