Söndag - Trettondagsafton.
Vädret såg ut att bli fint under dagen, även om blötsnö väntades till kvällen. Lapskflocken begav sig ut mot kusten och det lilla "Torpet" med den fårnätsinhägnade skogstomten, som är flockens andra revir. Någonstans att åka till där hundarna kan få leva hundliv utan inblandning. Det känns som om någonting har hänt i omgivningen vid varje besök, som inte sker varje vecka men inte alltför sällan. Mer skog avverkas mer trafik nöter på den lilla grusvägen, fler flyttar ut permanent och fler hus byggs och karaktären som en yttre del av skärgårdsbyn förändras. "Lillbyn" är inte så liten längre.
Klicka för större bilder.
När Lapskflocken först kom till platsen för mindre än tio år sedan kunde man promenera med lösa hundar en runda i utkanten av skogen. Den gamla bandyplanen var ypperlig för hundträning i form av mindre sök bland uppväxande sly och avståndslydnad. Aili fick fina chanser att vistas lös här i sin barndom och träna inkallning och avståndslydnad. Husen närmast var få och inte bebodda annat än sporadiskt sommartid. Nu finns här fler hus nära inpå och från att ha varit nästan de enda hundarna i området, har situationen förändrats radikalt. Ett gäng ihärdigt gläfsande småhundar gör sig ständigt påminda mycket nära och att gå med Modji och Aili lösa här lockar inte längre.
Den egna lilla stugan i utkanten mot skogen ser numera ut som en ganska ensam rest av hur det såg ut här på 1950-talet. Ett friluftsmuséum i miniatyr, där yngre kan få en bild av bygdens historia kanske. Från den egna tomten såg man tidigare bara två hus och många träd. Nu är många träd borta och resten av byn med parkerade bilar vid husen skymtar mellan allt glesare trädstammar. Utveckling heter det och när marken ligger nära Stockholm där marken bebyggs i rask takt utåt i alla väderstreck, är inget annat att vänta. Med ett stort berg precis bakom huset kommer förhoppningsvis Modji och Aili att få lugn och ro på den egna tomten under många år framöver.
Nu gjorde de som de brukar. De patrullerade längs med staketet och kollade läget. Ut mot skogen, upp mot berget och ut över hygget. På den enda permanentbebodda fastigheten gränsande till Lapskreviret hade fåglarna matats med något lockande. Både Modji och Aili kunde ses med långa halsar genom fårnätet. Något låg utom räckhåll och hundarna förbjöds röra detta något. Varför de lämnade staketet och ägnade sig åt sork/musjakt i vissnat gräs kring den egna stugan i stället. Aili upptäckte att något intressant befann sig i en stor rishög som är resultatet efter stormen Alfridas härjningar för ett år sedan. Den högen skall brännas så snart tillfälle ges, men måste först flyttas. Ofta bosätter sig igelkottar i sådana rishögar. Någon befann sig i högen. Det var Aili helt säker på.
Hon försökte inte gräva fram denna någon, varför Matte uteslöt sork. Aili lyssnade. Grävde gjorde däremot Modji och Aili anslöt vid en stor tuva med fjolårsgräs. Det såg ut som om mor och dotter lyckades med jakten vid något tillfälle men bytet slank nog undan i slutändan vad det verkade.
Solen som lyst över Lapskflocken försvann bakom moln och temperaturen sjönk. Blötsnö var att vänta och det var råkallt ruggigt. Färden gick hemåt via loppisen vid färjeläget, där det var knökfullt en sådan här helgdag. Färjorna ut till ön gick i skytteltrafik och många tog sig tid att titta in på loppisen. Finklädda besökartanter i Mattes ålder i kappa och pälshatt och Matte kände sig som en riktig skogsmulle i sina jobbapåtomtenkläder. Inte ens rena, då hundar med leriga tassar satt sina avtryck längs benen. Den utomhus hittade men tvättade mössan drogs ner ordentligt över öronen i den råa kylan och kragen fälldes upp. Steget till finkappa och pälshatt kändes mycket långt och Matte återvände rätt snabbt till bilen med hundarna och for tillbaka in i skogen. Skogsmulletanter med skitiga "hundkläder" passar nog bäst i skogen.
Fotot är taget tidigare.
