Söndag.
En gråruggig dag med tilltagande regn och kanske inte det idealiska vädret för att besöka Lapsktorpet. Det var dock just denna dag som Husses brorsa kunde vara behjälplig med ett eljobb för att återställa funktionerna i köket, efter det att skåp flyttades och gjordes om vid golvläggningen i höstas. Stoora svarta matglada myror hade ätit upp golvet under diskbänken. Vilket naturligtvis berodde på ett osynligt läckage mellan skåpet och rörgenomföringen i golvlet. När Matte äntligen tog mod till sig och flyttade bort trasmattan och rev upp plastmattan, kunde hon med bara händerna gräva upp golvbrädorna framför diskbänken där hon tidigare trampat igenom..... Vissa saker vill man inte veta. Men bjälklaget var intakt och ett nytt golv kom på plats. Ett skurgolv som skall skuras och skyddas så snart vattnet åter är indraget och dessförinnan måste kapade elledningar ersättas. Det skulle fixas denna söndag.
Matte eldade i den lilla antika kaminen och höll stugan hjälpligt varm och sedan drog sig Matte och hundarna utomhus. Lämnande de två brorsorna att krypa omkring i köket. Husse var assistent och stod mest för hantlangning och glada tillrop, överlåtande åt den elbehörige att sköta sladdarna och anslutningar. Men så visade det sig att den borrmaskin som behövdes saknades. En väsentlig detalj för borrande av nytt hål genom en ny skåpvägg för att nå elcentralen..... Matte hade kontakter i byn och snart var en borrmaskin på plats. Men den var för liten och rätt oladdad och orkade inte. Den snälle grannen traskade hem igen och bytte till en större och tyngre makskin. Sedan gick det bra! Snälla och gåglada grannar är bra att ha! Han och gumman var nyss hemkomna från söndagspromenaden som härmed blev avsevärt förlängd.
Lite byskväller förmedlades även och det visade sig att den nytillkomna hundröst som hörts sedan i somras vid Lapskflockens besök, tillhör en "Amstaff stor som en kalv". Boende strax nedanför Lapskflockens lilla torp. En hund med en röst som ett rosslande svårstartat tröskverk har skällt i långa serier ett flertal gånger. När Lapskflocken införskaffade detta sitt andra revir för tio år sedan fanns det endast två ytterligare hundar i byn. Två Dalmatiner som inte gjorde något väsen av sig. Nu finns här nio hundar, inklusive de båda Lapska och nya hus har byggts. Byn är liten och heter Lillbyn, i skogskanten innanför den likaså lilla skärgårdsbyn vid vattnet, där det tidigare fanns en ångbåtsbrygga. Nu finns det i snitt en hund i varje hus i Lillbyn alltså. Då, för tio år sedan, kunde Gázzi och Násti få gå på okopplade promenader ner över den gamla bandyplanen, nu är det en omöjlighet. Modji kunde söktränas bland sly och buskage som tagit över den stora öppna ytan. Nu omges platsen av hus och överallt finns det hundar. Inte alltid bakom staket och i koppel. Lapskreviret ligger uppåt berget och skogen, lite ovanför Lillbyn och är enligt Matte den absolut bästa platsen i byn på sydvästsluttningen. Modji och Aili verkar instämma. De kan ha full koll på allt som händer nerifrån byn, då vinden oftast är sydlig och här är väldränerat och lätt för hundar att hitta fina utkiksplatser.
Medan Modji och Aili höll koll på bylivet och grannen som ilade fram och tillbaka med olika borrmaskiner grävde Matte. En gammal och nu kompakt hög med granbarr hade börjat kompostera sig själv, vilket väl var bra. Men inte just där. Högen skulle bort. Kvarbliven efter avverkning och viss stormfällning, när "Alfrida" drog över trakten för några år sedan. Tungt var det och Matte måste pausa och mata elden i stugan med jämna mellanrum, så att gubbarna inte fick stela fingrar. När Matte kom gående med tom skottkärra fick hon med sig två liftare uppför slänten!
Klicka för större bild.
Så småningom var allt klart i stugan, elden fick brinna ut och barrhögen var vänd och kunde torka upp innan ytterligare bortflytt. Några stora stenar lämpliga för bäckens kanter var nerkörda till bilen. Flocken for hem och Matte fick fart på nästa brasa och värmde upp nästa stuga och serverade flocken middag.
Sedan var Matte trött.