Torsdag.
Dagens rubrik allduderar ingalunda på gårdagens rubrik. Det är absolut inte tradigt med mycket träning! Snarare då på rubrikerna strax innan. Det börjar verkligen bli tradigt med såphala och isiga vägar runt Lapskreviret! Så hala att varken broddar eller spikar i sulorna alltid känns helt optimala för säkert gående. På torsdagen skulle Matte ta en promenad med hundarna och skulle Matte döma av vad hon såg på gången från ytterdörren till vägen och sedan vidare längs vägen bortöver, fanns bara ett svar på Husses fråga angående vart Matte skulle gå. "Så långt det går!" Med väglaget som enda begränsning. Matte kom till brevlådorna. Sedan kändes det farligt halt. Ingen sand eller grus hade spritts sedan senaste dagsmejan, följd av en natt med många minusgrader. Såphal var vägen igen.
Matte vände och svängde uppför backen för att gå runt kvarteret. En promenad över ett berg i skugga och ner igen och tillbaka till det egna reviret. Uppför backen var det hart när omöjlilgt att komma! Matte hittade lite otinad och frusen snö i fläckar på all tillkörd blankis. Modji var smart och gick hack i häl på Matte. Hon kollade noga hur Matte satte fötterna i motlutet! Aili valde att i sträckt koppel försöka hålla sig halvt nere i diket!
Uppe på krönet njöt både Matte och hundarna av skrovlig och halkfri snö, som lättgånget underlag. Så bar det nerför igen i mer solutsatt läge där blankisen åter rådde, men med aningen fler möjligheter till fotfäste än vad det varit uppför. Komna nästan hem mötte Matte och hundarna en väldigt överraskad sommarboende granne, som åkt ut i solskenet för att titta till sitt hus. Hemma fanns ingen is alls och att det såg ut så här bara några mil hemfrån var alls inte väntat! Inga broddar var medtagna och Matte varnade för backarna.
Just då passerade en traktor i god fart och det visade sig snart att målet var en grushög som skulle spridas ut över vägarna inför fredagens sophämtning. Det har hänt ett flertal gånger att sopbilar vält i något dike, inte tagit sig uppför backar, inte kommit till området alls. En dödsolycka inträffade för några år sedan när en av killarna som hämtade soporna halkade omkull bakom bilen och kördes ihjäl av den backande kollegan.
Är det inte sandat någon enda övrig dag i veckan så är det sandat på fredagarna numera. För det mesta. Eller rätt ofta... I alla fall lite sand i en sträng mitt på vägen. Typ.
All denna is på vägarna och en katastrofal situation på akutmottagningarna i Stockholm, med väntetider på ett dygn och mer känns minst sagt obehagligt för den som har några år på nacken. Patienter som behöver läggas in sover på golven och någon mat och mediciner finns inte på akutmottagningen. 25 dödsfall per år sker på grund av överbeläggningen. Nyligen fick en vårdbehövande patient vänta på akuten i två dygn!
Läkarna larmar gång efter gång och förklarar att en ledig plats på geriatriken eller urologen är värdelös, när man behöver ge andingshjälp eller ortopedisk kirurgi. Matte och Husse läser D.N. och skräms. Man kan vara hur försiktig som helst och ändå behöva uppsöka akuten. Inte finns det en trygg veterinärvåd nattetid heller. Husse, Matte och Modji är alla sjuttioplussare och ligger pyrt till om det skulle hända något alltså. Svårt för alla att få vård om det skulle krävas. Aili håller ett eget tempo och forsar fram genom livet! När hon sliner har hon redan redan passerat. Hon är steget före sig själv på något märkligt vis. Avundsvärt!
Klicka för större bild.
Aili frisökte i juli 2021.
