Söndag.
Matte fick bilder från norr. Äntligen var det dags för Runne att få möta sin första ren. Av olika skäl har det inte blivit läge för detta tidigare. Vädret kunde inte ha varit bättre, med sol från en klarblå himmel. Snötäckta fjäll. En tamren valdes ut, bjöds på mat och hölls bunden. På bilderna ser man att Runne inte är rädd, men nyfiken/osäker och gör lekinviter i renens omedelbara närhet. Han skällde uppfordrande hela tiden. Valpkullen är nu 5½ månad och nyfikenheten på världen stor, samtidigt som medvetenheten om att allt inte är ofarligt växer. Ett mer kritiskt tänkande börjar komma och den unga individens naivitet avtar eftervart. Alla är inte goda. Faktiskt. En del skall man passa sig för. Allt är inte ofarligt. Olika "spökåldrar" kommer att dyka upp framöver. Att en ren kan ge upphov till osäkerhet vid första mötet, känns rätt förståeligt. Men en Norfolkterrier?!
Lapskfamiljen fick besök på söndagen. Bland annat av en ung Norfolkterrierkille.
Lapsktanterna och Aili fick möta honom ute på tomten för lite umgängesutrymme. Tanterna hälsade hövligt och välkomnade grabben. Aili fick fnatt. Han var mindre än hon och inte en valp och ville inte vare sig hälsa på eller leka med den intensiva Lapsktjejen! Vad göra? Jo Aili gjorde ungefär som brorsan vid renmötet. Hon kretsade runt honom i aktiva lekinviter, intensivt skällande. Lika lite respons fick hon som brorsan. Varken renen eller Norfolkgrabben ville leka med en vilt skällande Lapsk med rumpan i vädret och svansen viftande. Aili blev allt mer frustrerad. Grabben lunkade bara omkring i trädgården och försökte tänka bort Aili. Som då tog fram vänstertassen (ganska flitigt använd i olika sammanhang) och försökte putta igång den tilltänkta lekkompisen. "Spring då din tråkmåns så att jag får jaga dig!" En kulturkrock. E. leker gärna! Men inte sådana lekar som Lapska leker. Han brottas. Aili vill jaga och bli jagad. Varför totalt oförstånd för varandras önskemål uppstod.
Fika dukades upp inne och alla hundarna följde med in. Lapsktanterna drog sig tillbaka från fikabordet, men inte Aili och E. Som lekplats kändes inte ett bord med tvärslåar under och stolar med tvärslåar i ett trångt litet matrum (glasrummet/valprummet) som den mest lämpliga platsen. När en vill leka och en inte vill leka. För att ett samtal skulle kunna genomföras kring bordet, måste Aili avlägsnas från platsen! E. kröp omkring under alla tvärslåar och Aili balanserade uppepå dem. Koordinationen var god efter intensiv träning som litet knytt. Benutrymme saknades helt för övriga närvarande och E. föreföll alltmer trött på den intensiva uppvaktningen. Barngrinden drogs ut i maxläge och placerades i öppningen ut till glasrummet. Norfolterriergrabben E. fick vara kvar vid fikabordet och Aili förpassades till köket, där hennes mor och mormor slagit sig till ro.
Men Aili lever upp till Husses och Mattes förväntningar och visade lysande prov på både självständighet och problelmlösningsförmåga. Hur än Husse placerade grinden lyckades Aili likt en ål glida förbi någonstans och befann sig rätt som det var under bordet. Krälande efter E. Igen och igen. Så höjde Matte rösten en nivå och Aili insåg att "stanna" inte är förhandlingsbart. Inte när det uttalas för femtioelfte gången! Med den rösten...
Skymningen och lugnet lade sig i glasrummet och Matte tände stearinljus för stämningens skull. Aili=den heliga / snarare skenheliga bidade sin tid på köksgolvet. Tårtan var uppäten och E. med familj skulle fara hem. Barngrinden flyttades undan och Aili kastade sig över E. Leksugen till tusen. Vilket E. fortfarande inte var.
Länge satt Aili vid trädgårdsgrinden och tittade efter bilen, som den för Aili obegripliga hunden försvann i neråt vägen. Hon knäckte aldrig koden. Hur får en leksugen Lapskvalp på 5½ månad en ung Norfolkhane på några år att vilja leka? Språkförbistring.