Trettondagsafton - tisdag.
Vintern har kommit, med fin fluffig snö som blåser in från havet. Snöbyarna har duggat tätt och nyskottade ytor täcks snart igen av tunna snölager. Lättskottad snö, som tur är för enhänt Matte. På tisdagen slog även kylan till och under dagen var det tio minusgrader, som till kvällen blev femton.
Matte och hundarna tog en promenad i någorlunda rask takt och höll sig sedan utomhus med lite pyssel, alltunder det att solen aviserade sin ankomst, med vinterbleka strålar genom granarnas grenverk i söder. I väntan på att den skulle passera de höga träden tog sig Matte en paus inne och Násti gjorde henne sällskap. Snart nog bad både Modji och Aili om att få komma in även de och flocken höll liv i elden och avvaktade en stund, innan det vackra vintervädret drog ut Matte och hundarna igen.
Nu hade solen fritt spelrum någon timme rakt i söder, innan den drog sig ner bakom skogskanten igen. Julkortsvacker var omgivningen! Snön låg orörd på grannarnas tomter, vilket Matte och hundarna snart ändrade på. Husen skulle tittas till och spår i snön kan förhoppningsvis få någon illasinnad att tveka lite. Matte var inte illasinnad, men råkade orsaka viss skadegörelse, där hon traskade med hundarna i den allt djupare snön. Rätt som det var krasade det förfärligt under foten och Matte rotade i snön för att hitta orsaken. En solcellampa i plast hade vikt sig och låg översnöad och den hade Matte nu trampat sönder! Vojne, vojne! Matte plockade ihop plastbitarna och placerade allt på verandan, där den lilla ljusdioden gick igång och flämtade så sorgligt i sin ensamhet med skadat skal, när Matte och hundarna lämnade den åt sitt öde.
I sorglig ensamhet vandrar mannen förbi med sin allt skröpligare hund med jämna mellanrum.
För tio år sedan promenerade han raskt förbi med hustru och ung hund. Numera går han ensam i knapp styrfart med en hund som sakta lunkar fram långt bakom honom. På tisdagens passage förbi Lapskflockens revir stannade hunden titt och tätt och naggade bort snö mellan trampdynorna. Promenaderna börjar bli på gränsen till vad hunden mäktar och vid passagen var den gamla hunden tvungen att lägga sig ner två gånger, då det blev för ansträngande att sitta och rensa tassarna. Den ensamme mannen blev stående långa stunder och väntade på att hunden skulle komma ikapp. Promenaderna går alltmer staccato. Väntan på hunden och några steg framåt. Ny väntan på att hunden skall komma ikapp. Hunden kämpar på och svansen vaggar kraftigt från sida till sida. Jobbigt är det. Men ännu nosar den gamla hunden av vägkanterna och förefaller trots allt ha behållning av promenaderna. Men en hund som har ont i lederna vänjer sig nog, precis som Matte vande sig vid att gå med en utsliten höft. Trots allt ville Matte promenera och det vill nog denna gamla hund också. Matte ville inte flytta till regnbågslandet och frågan är vad hunden skulle svara om frågan ställdes. Den ensamme mannen och hans hund. Ännu en tid?
Hur jobbigt skall vi låta våra fyrbenta vänner få det? En fråga som återkommer för den som valt att leva med djur.
Inte är det lätt.
Det är så lätt för omgivningen att ha åsikter.