Alla kanske inte vet vem han var och vad han betytt för det samiska språket. Har man en Lapsk Vallhund har man en liten del av den samiska historien och kulturen och är förhoppningsvis intresserad av att lära sig lite om hundarnas och deras människors historia och kultur. Nils-Aslak Valkeapää hör dit. Klicka på länken för mer information.
Saxat ur D.N. 29.7.2020:
Postkoloniala klassiker.
Nils-Aslak Valkeapää gav unga samer språket.
I DN Kulturs nya artikelserie "Postkoloniala klassiker skriver ett antal skribenter om verk och författare som bearbetar erfarenheter av kolonisering. Vad gör sådana erfarenheter med språket? Med jaget? Först ut: Elin Anna Labba om den samiska poeten Nils-Aslak Valkeapää. Elin Anna Labba är aktuell med boken "Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige".
I hela mitt vuxna liv har jag vänt tillbaka till Nils-Aslak Valkeapääs böcker. Jag har läst, lagt undan och plockat fram igen. Men "Beaivi, áhcázan (v-tecken över c och z ) , det mest kända av hans verk, har oftast fått stå kvar i bokhyllan. Först nu förstår jag att boken har gjort för ont, Jag behövde de här åren för att orka läsa på riktigt.
Jag var åtta år 1988 när "Beaivi, áhcázan" ("Solen, min far") gavs ut på det samiska förlaget DAT. Den fanns hemma i bokhyllan i Kiruna och jag måste ha bläddrat i den ibland, för den finns som ett gammalt bildminne i mig. De svartvita fotona och dikterna på nordsamiska, pappas språk, som jag inte kunde läsa, eller prata så värst bra. Jag tyckte om de gamla bilderna på samer från slutet av 1800- och början av 1900-talet. Orden såg ut som pynt.
Tre år senare, 1991, vann Nils-Aslak Valkeapä, eller Áillohas, som han oftast kallas, Nordiska rådets litteraturpris. Han var den första samen som fick det och han är fortfarande den enda som har fått det. Jag var bara elva år då och jag har inget minne av varken priset eller vad Áillohas sa, men hans tal finns nerskrivet. Han tackar för priset, men säger att "det vore viktigare att ursprungsbefolkningens rättigheter, även rättigheter till jord och vatten, skulle erkännas". Han sa att han ville ge de nordiska länderna kärlek: "kärlek till att erkänna er själva, så att ni skulle kunna erkänna andra. Kärlek till er själva, så att ni skulle vara fria till att älska andra".
Han påpekade också att Nordiska rådet prisade en författare som inte har lärt sig stava på sitt modersmål. "Jag fick aldrig undervisning på samiska eller i samiska. Det var i praktiken tvärtom, att man inte skulle."
Áillohas gick bort redan 2001. Han blev inte mer än 58 år. Men jag tänker att han skulle ha tyckt om att så många unga samer har fått språket genom hans poesi. Jag umgicks veckovis med hans böcker och en ordlista för att kunna ta mig igenom dikterna. Jag som inte heller fått språket i skolan, inte tillräckligt för att kunna läsa poesi. Men hans böcker fick mig att vilja kunna. Redan första gången jag läste fanns en direkthet som jag inte tidigare hade upplevt. Som om orden inte passerar ögonen eller tanken. De går direkt in i kroppen.
......... Artikeln av Elin Anna Labba fortsätter, men kortas här av och artikeln avslutas med en dikt ur "Beaivi, áhcázan" översatt av Elin Anna Labba:
"Inte är det ens som att vi finns - vi är de underjordiska - vi är de osynliga - genom oss kan man gå
och de skrattar - om du berättar - att vårt - hem, boställe - att vi också - rättigheter - är
inte är det ens som att vi finns
och sådana - som inte finns - kan inte kräva - något
inte något"
