Söndag - tredje advent.
Lapskflocken åkte iväg för att gå på julmarknad i Åkersberga. Vilket en himla massa andra människor också hade gjort. Det blev kö på den enda vägen som leder in till Åkersberga Växtförsäljning och bilar i två riktningar trängdes med parkerade bilar längs vägen. Ett lämmeltåg av människor promenerade åt båda håll när Lapskflocken anlände mitt på dagen. Med kännedom om området hittades en lämplig parkeringsplats nära, men inte på vägen och med tanke på de mängder med människor som besökte platsen valde Husse och Matte att lämna hundarna i bilen. De skulle knappast ha någon som helst behållning av detta gytter av barnvagnar och fötter. Däremot viss behållning av att studera alla som passerade bilen på väg till julmarknaden på andra sidan vägen. Ett tunt snölager bidrog till stämningen, men det var råkallt och nollgradigt med kall vind. Sedan i fjol hade marknaden vuxit rejält och omfattade ett större område och annonseringen hade varit intensivare. Det var fler människor än i fjol och färre hundar. Den käppförsedda Matte fick käppen bortsparkad av en man som trängde sig förbi och Matte höll på att stupa. Andra gubbar och gummor masade sig fram med hjälp av käppar och kryckor i konkurens med stora barnvagnar och en och annan rollator och elrullstol. Mitt i detta gytter hade några ungdomar valt att ta med sig en Labbevalp. Den fick de lov att bära. Från sin upphöjda position såg den ändå rätt nöjd ut.
Planen var att hemföra viltkorvar, senap och tunnbröd, samt gårdsägg från Roslagen. Vilket lyckades och besöket avslutades i värmen inomhus med kaffe, lussekatt och pepparkaka.
Sedan var det hundarnas tur! På hemvägen gjordes ett stopp vid bergtäkten och hundarna släpptes lösa för att få söka rätt på Husse och Matte växelvis. Här uppe på höjden var det lite mer snö och efter vilan i bilen var de fulla av spring, vilket ledde till att tioåriga Modji direkt bjöd upp sin dotter Aili till lek i snön! En stund rusade de runt och hade kul på de stora ytorna och det syntes att de uppskattade den nyfallna snön mycket!
Så småningom var det någon av dem som hittade harpluttar och så tog leken slut och blev ett födosök, varför Husse händelsevis försvann bakom en grushög när Matte käppade vidare med hundarna. Under snön fanns det frusna vattenytor och löjligt kändes det att inte våga/kunna gå som folk. Det räcker som det är liksom. En bruten lårbenshals gör inte saken bättre, utan kan bli början till slutet. Matte är en fegis men rädd om det som finns kvar av rörlighet. Hundarna uppmärksammades på att Husse saknades och skickades på ett sök, varpå Matte försvann bakom en container. Så fortsatte det sedan i femtio minuter längs kanterna i bergtäkten. Där ett flertal containrar och grushögar erbjöd möjligheter att gömma sig bland. Vinden blåste på ett sätt ett stycke ut från bergväggarna och på lite olika sätt när man kom närmare de lodräta väggarna. Varför det var väldigt svårt att förutse hur hundarna skulle ta vittringarna. Ibland kändes det som att de skulle fånga vittringen klockrent från en viss punkt, men så visade det sig att de fick en vittringsstrut och fyndade från motsatt håll?!
Här sökte de tillsammans och den som kom fram först och skallmarkerade fick sin belöning först. Modji tog sig rättigheter som äldst och kunde tränga sig förbi sin dotter ibland, men Aili fann sig i detta. Hon behandlade sin mamma med respekt och trängde sig aldrig före själv. I huvudsak försökte Husse och Matte att själva styra belönandet för undvikande av trängsel.
Som sista sökövning fick de ett stort frisök där Husse försvunnit ganska långt borta. Matte lät hundarna blunda = hundarna hålls gömda utom synhåll och ur vind när figgen går iväg. När Husse förmodades vara på plats bakom en gigantisk och långsträckt hög, som en limpa, med kopiösa mängder stora stubbar släpptes hundarna på sök. Men inte från den plats där han försvunnit för undvikande av spårtagande.
Modji och Aili gjorde som förut, de sökte parallellt tillsammans till en början. Men sökområdet var stort och vinden snurrade. Inte var det lätt! Modji hittade spåret och föjde det, varpå hon kom på baksidan av detta stora "stubbery" och där fick hon en vindvittring som fick henne att sätt upp nosen, varpå hon vände tillbaka. Vinden blåste nämligen rakt igenom dessa mängder med stubbar! Vilket ställde till det fullständigt för de två Lapska. Som nu särade på sig och sökte var och en på sitt håll. Matte stod kvar och studerade hundarna och vittringsvägarna, men när Modji började se ut som om hon tänkte försöka sig på att krypa in i virrvarret av rotsystem styrde Matte om Modji genom att röra sig längs kanten och runt. Där gick Aili upp på bakbenen och såg ut att ha planer på att ta sig upp bland rottrasslet! Vare sig att ta sig igenom eller över var tänkbart och förenat med stora risker för att en hund skulle bli kvar där inne. Matte styrde upp och bort och tvingade hundarna jobba på annat sätt, från andra håll, med möjligheter till andra vittringsvägar. Modji gick då ut i en stor båge från stubbmassorna och fyndade, till synes, Husse i medvind. Men hur vinden egentligen gick vet bara hundarna. Aili kom från ett annat håll och snslöt till mor sin när hon hörde skallmarkeringen. Husse hade bitvis sett hundarnas sökmönster från sitt gömställe i marknivå, mellan några stora stubbar. Båda hundarna hade innan de fyndade, gått på luftvittring och inte på spåret och båda hade kommit rakt emot honom för att strax innan tvärvända tillbaka. Det där med vittringsvägar är ett rent mysterium! Varför sökträning med hund är så oerhört intressant!
Nu föll skymningen snabbt och det hade blivit en väldigt bra avslutning efter nära en timmes sökarbete. En klurig och svårlöst uppgift för de två Lapska! Flocken vände hemåt i det tilltagande snöfallet och hundarna gjorde kväll direkt efter middagen. De valde båda bort myset framför brasan till förmån för biabäddarna i lugn och ro i sovrummet.
Det glädjer Husse och Matte att få läsa på FB att allt fler är aktiva på olika sätt med sina Lapska Vallhundar i vardagen. Det finns mycket man kan använda hundarna till för att få hjälp och det finns mycket man göra bara för att det är så kul, tillsammans med sina hundar. Exakt VAD man gör är inte så himla viktigt, så länge man låter de Lapska använda sina nedärvda egenskaper till att få jobba med något, tillsammans med sina människor. Där deras självständighet och problemlösningsförmåga kommer till sin rätt. För bevarande av dessa egenskper för framtiden.
Klicka för större bild.
