Fredag.
Det där med slumpen och att världen är rätt liten blev aktuellt i högsta grad på fredagen! När Matte tog med hundflocken på en rask promenad mellan hagelskurarna, längs stranden av sjön nära hemma. Matte knatade på i rask takt i den isiga vinden från vattnet och tittade stint ner i marken, där hon klev över idel nakna trädrötter, som korsade den smala skogsstigen. Matte ville varken snubbla eller halka, men väl hålla farten och utsikten var secundär i förhållande till önskan att få upp flåset. Så rätt som det var hördes en röst strax framför Matte och de tre Lapska när de rundade en liten bergknalle: "Nejmen hej och tack för i går!" Matte och hundarna blev totalt överraskade! Ingen vittring hade uppenbarligen skvallrat om en människas och två hundars närmande på tvärs med vinden!
Strax framför på stigen stod en av dem som närvarat kvällen innan vid Husses och Mattes missionerande! Att Matte och de tre Lapska befann sig just där just då var ju inte så märkligt. Men att denna hundägare gjorde det, var aningen mer slumpartat! Boende två mil bort i samhället och besökande trakten en gång i månaden för en långpromenad med sina hundar. Längs denna stig har Matte under tolv års tid mött en annan person totalt kanske fem gånger under årens lopp! Ännu mer slumpartat var att Matte som höll föredrag och åhöraren, som aldrig tidigare mötts, gjorde det dagen efter det första mötet just där och då! Tillfäligheter.
Någon tillfällighet var det inte att familjen på lördagen begav sig till Västerås.
Mattes onda och sedan opererade höft ställde till det lite när det gällde Ailis utbildning för livet. Hundutställningar är en nyttig miljö att både social och miljöträna i. Här händer hela tiden oförutsedda saker. Burar som lastas och packas ihop, folk som beter sig annorlunda än förväntat, hundar som blir närgångna, ljud och lukter på annat sätt än i någon annan miljö. Detta behöver Aili få mer av. Hon har ställts ut, men inte så mycket av Matte själv och Matte har gått som en skadskjuten kråka med Aili i tovigt och trassligt gräs, vilket domaren ansåg gjorde Aili osäker på sin förare. Huruvida hon skulle bli stående på benen eller gå överstyr. Ingen bra början på en utställningskarriär för någon! En opålitlig förare som inte kunde springa....
Så Matte försöker göra om och göra rätt. Ingjuta förtroende i både sig själv och sin yngsta hund. Tillsammans kan de springa rakt och snubbelbritt genom både livet och runt i ring! Ett bra teamwork, inte bara på räddningssökträningen, eftersträvas. Då måste man träna i olika miljöer och sammanhang och det var tanken på lördagen. Då familjens alla tre hundar fick följa med till den stora utställningen i Västerås! Familjen var på plats tidigt och satte upp tygburen i anslutning till ringen. Násti och Modji fick koppla av på fällen i buren och Aili och Matte miljötränade, genom att vimla och mingla bland alla besökare och utställare. Matte hittade utrymme för ringträning och med små plättbitar i handen skapades fokus och kontakt mellan Aili och Matte och vimlet stängdes ute. Sist men inte minst kände Matte att hon faktiskt kunde springa här! En mjuk matta täckte golvet och kändes fantastiskt bra som underlag. Med höftprotes FÅR MAN LIVSLÅNGT INTE SPRINGA...... Men Matte har jobbat hårt på muskelstyrka och kondition och det kändes bra på mjukt underlag.
Så var det dags för Aili och Modji att visa upp sig i Öppen klass. Modji hade fått en handler i form av en Rhodesianägarkompis. Husse skulle ställa Násti. Tre tikar skulle granskas i Öppen klass och Aili stod som tvåa och Modji som trea. Matte sprang problemfritt och Aili både ställde upp sig fint och sprang fint! Den fantastiskt empatiske och inkännande domaren gick ner på huk när han umgicks med hundarna och han kelade vänligt med Aili, som liksom sin Matte gillade detta mjuka och hundkunniga sätt hos en domare! Ingen nittiograders stelbent lutning över en liten hund här inte!
Alla de tre tikarna bedömdes med Excellent och domaren placerade dem i den ordning de sprang. Aili blev således tvåa och Modji trea.
Husse visade Násti som ensam veteran och Násti sprang fint, men hon springer tröttare nu, nyss fyllda tretton år. Násti fick Excellent även hon!
Dömde gjorde Rune Fagerström från Finland och så här lyder kritiken med viss trivsam touch av den finlandssvenska dialekten, där vissa ord används aningen annorlunda. Som "redan" i Nástis kritik. "Åldern syns redan i rörelse". Vilket Matte tolkar som "Åldern börjar synas i rörelse". Efter umgänge med Ålänningar och Österbottningar med egen svensk dialekt. Men rätta gärna om Matte tolkar fel! Annars känns "redan" vid tretton års åler lite lätt "fel".
Ailis kritik:
2,5 år. Bra storlek. Mkt fina prop. Vacker profil stående. Bra styrka o prop i huvudet. Ngt långa öron. Vacker hals. Passande vinklar. Korrekt form på bröstkorg. Utm benstomme. Bra form på tassar. Bra päls. Ngt hög svans i rörelse. Bra steglängd. Excellent. Plac 2.
Modjis kritik:
7,5 år. Bra storlek. Fina prop. Bra skallparti. Välplacerade öron. Nosparti önskas kraftigare. Hals väl fäst i skuldra. Bra förbröst. Välkroppad. Ngt kort kors. Tillräckliga vinklar bak. Bra benstomme, ben oc tassar. Svansen kringlar sig för mkt i rörelse. Bra pälsstruktur. Bra temperament. Excellent. Plac 3.
Nástis kritik:
13 år. Mkt goda proportioner. Bra storlek. Vackert välformat huvud. Bra öron (saknar ett öga). Bra hals. Bra bröstdjup. Utm benstomme. Bra tassar. Bra päls. Åldern syns redan i rörelse. Bra temperament. Excellent, Bästa Veteran! Plac 1.
Med tanke på att de Lapska var färdigbedömda mitt på dagen i kombination med Nástis höga ålder, så valde familjen att avstå från att visa upp sin fina gamla dam i finalringen. Publiken fick nöja sig med att beskåda den finfina unga grabben som blev BIR, och fick CERT på sin första utställning! Berglejonets Kindom Come alias "Bengan". En kille som Husse och Matte gillade! Stort GRATTIS till hans uppfödare/ägare.