.Sent på lördageftermiddagen drog familjen till Arlanda för färd till Östersund. Hundarna var iförda tjänstetecken med text RESCUEDOG och deras namn och de checkade gärna in sig som bagage..... Alltså - killen som skulle checka in familjen var hundkille och föll pladask för de två bruna Lapska damerna. Han bad att få lite hundgodis och innan han hade öppnat sitt bås och klivit ut, hade hundarna hoppat upp på bagagebandet och kommit in till honom. Uppskattat från båda håll! Åtskillga frågade om rasen på de två räddningshundarna! De väckte mycket stor uppmärksamhet i inrikeshallen.
På planet placerades familjen längst bak med tomma platser närmast. Bra med hundfolk i incheckningen! Flygvärdinnorna blev nyfikna och förtjusta och hundarna som aldrig flugit fann sig väl tillrätta. De sov sig igenom den knappt timslånga resan och familjen möttes i Östersund av anhöriga som kontaktat Missing People. Efter en kort tur till Krokom, somnade både hundarna, Husse och Matte på Ava Garden som tidigare varit ålderdomshem. Men nu var hotell och konferensanläggning. Mycket trevligt och larmknappen fanns kvar vid toan....
Efter regn hela fredagen, hade det nu frusit på och med -8 0 var det glashalt på asfalten. Men bra dubbdäck fanns på den bil som hämtade Lapskfamiljen på söndagmorgonen för färd västerut. En dryg timme senare anlände familjen till en tre mil lång konstgjord sjö, skapad vid en kraftstation. Här färdades fem skotrar i februari och två av dem gick igenom isen. En kille räddades, efter att han simmat ett gott stycke till fastare is, men avled natten efter. En kille återfanns aldrig. Båda skotrarna hittades och platsen märktes ut. Killarna simmade åt olika håll. Många har letat på olika sätt vid olika tillfällen sedan olyckan. Botten är ingen naturlig sjöbotten och där finns stora spetsiga stenblock och mycket sjunktimmer, hålor så djupa som 70 meter. Inte lätt.
En liten rib-båt pumpades upp med mer luft och tömdes på vatten. Brygga och båt var frosthalkiga. Flytoveraller fanns att låna och hundarna kläddes i täcke, flytväst och tjänstetecken för att kunna kopplas säkert. En ryggsäck, flytoverall, jacka och filt bullades upp i föran för att hundarna skulle nå upp över den tjocka relingen. Iväg bar det över sjön i full fart och fartvinden bet i ansiktet. Hundarna bäddades in i filten och hölls liggande på flytoverallen i fören. Solen började värma och snöklädda fjäll gnistrade vid sjöns ände. Svårt att ignorera trots uppdraget. Vackert var det! Fem kilometer bort, vid kraftstationen, sattes Matte och Násti i land och Husse och Modji kördes ut för att jobba. Anhöriga visste exakt var de ansåg att det inte var avsökt ordentligt tidigare. En svag vind gav mycket bra sökförhållanden.
Modji hängde över relingen och Husse iakttog nosrörelserna och höll en hand på flanken för att känna om intensiteten ökade. VIKTIGT! Fladdrade näsvingarna? Blev andningen annorlunda? Ungefär en timme senare kom båten tillbaka och hämtade Matte och Násti. Husse och Modji var kvarlämnade på en stor och otillgänglig holme, för att söka av dess stränder och inre. Det var inte alls gjort tidigare fick Husse veta och ville därför ta tag i det området.
Matte och Násti kördes till den andra kanten av den långsmala sjön och Matte bad om att bli körd i slalom mot vinden, som gick längs med sjön. Motorn fick båten att vibrera och nyis krasade mot båtens sidor, men varken Modji eller Násti lät sig störas av detta i sitt arbete. Olycksplatsen var utmärkt mitt emellan dessa sökområden. Matte noterade viss intensitetshöjning närmare land längs sträckan. Även området vid kraftstationen och de stängda dammluckorna avsöktes. Husse och Modji hämtades tillbaka.
Därefter bjöds det på fika i den uppvärmda fiskestugan och Lapskfamiljen och anhöriga kunde värma sig. En mycket välbehövlig paus, även om ingen frös. Hundarna fick bitar av mackorna vid bordet - av Matte..... har aldrig skett och kommer aldrig att ske. Men nu behövde de energi och uppmuntran och de hade verkligen förtjänat det genom hårt och koncentrerat arbete. De fick även varsin näve Frolic och föreföll nöjda. ytterligare en person anlände. Med erfarenhet från det tidigare sökarbetet och utbildad inom området.
Efter fikapausen blev det ett byte av sökområden. Husse och Modji började med att slalomsöka av vattnet utanför stranden på en lång sträcka där Násti bitvis visat intresse mot vinden från sjöns ände. Matte och Násti vilade inne. Husse och Modji återvände så småningom och Husse hade inte märkt något särskilt på Modji. Man måste söka med minst två hundar på samma ställe! Vinden ändrar sig och därmed förhållandena. Vittringen kan lika gärna komma från land långt borta som från vattnet djupt nere.
Matte och Násti kördes ut till det område där Husse och Modji sökt tidigare och fortfarande var det slalomsök som gällde, över ett förutbestämt område. Husse jobbade likadant och båtföraren, som var van vid hundar, bidrog till mycket bra sökmöjligheter för hundarna!
Násti hängde över relingen och näsan var på och hon jobbade bra, så snart farten sänktes till roddbåtshastighet och Násti sattes i arbete. Väldigt snart kom en reaktion! Násti hasade längre upp och lutade sig ner mot vattnet. Matte fick hålla i ordentligt för att inte Násti skulle halka ner i vattnet på den frostiga gummiduken. Násti började gny och gnälla. Båten vred sig lite och Násti gled tillbaka ner i båten och bytte riktning för vittrandet. Mot andra sidan av båten. Hon följde en vittring. Så som hon gjorde från båten på Ljusterö. Motorn stängdes av och Matte förstod att något hänt. Båtföraren stirrade på Matte och yttrade: "Jag blev alldeles kall när jag såg vad hon gjorde. Exakt här visade den andra hunden en tydlig reaktion ner i vattnet. På GPS-en skiljer det bara 5-10 meter". Då blev Matte också kall inombords. Just här har man inte sökt med hund tidigare, men Matte fick nu veta att man sökt här med en undervattenskamera som visat något föremål som kunde vara en kropp. Sådant skall man inte veta när man börjar söka. Man får inte ha några förutfattade meningar.
Snabbt tillbaka till fiskestugan för information till övriga och en kille drog iväg för att hämta undervattenskameran en mil bort. Dimman bredde ut sig vid andra änden av sjön och skymningen började falla. Men en fullmåne var på de anhörigas sida. Matte stannade med hundarna i stugvärmen och slog sig ner på golvet, så att hundarna kunde koppla av och vila. För första gången någonsin var de mentalt trötta. Inte så konstigt. De somnade på varsin sida om Matte. Övriga gav sig ut med båten igen. Men lampan var svag och skymningen föll och inte mycket kunde man se. Men en punkt fanns nu för att söka av med en sjöuggla.
I fullmånens sken och svepande dimma for Lapskfamiljen så tillbaka med båten till bilen en halvmil bort. Hundarna vilade, i lä i fören och helt inpackade i en filt. Inte ett hårstrå kunde ses av dem där de låg ihoppackade för värmens skull. Husse och Matte låg på den isiga botten och den stackars båtföraren höll på att förfrysa ansiktet. Men till bilen anlände sällskapet och båten drogs upp på trailern medan mörkret tätnade.
Lapskfamiljen skjutsades direkt till flygplatsen och anlände i synnerligen god tid. En bänk innanför dörren fick fungera som avklädningsplats. Av med hundtäcken, flytväst, tjocka tröjor, vantar, mössaor. Lite Frolic till hundarna. Då dök en vänlig dam upp och frågade om hon skulle checka in familjen! Hon visste allt och fixade samma platser som på uppresan. Hade hört av personalen på planet och på nyheterna...!? Flygplatsen var ännu öde och säkerhetskontrollen blev en glad tillställning där tre personer koncentrerade sig på hundarna. Även på Arlanda fick hundarna stor uppmärksamhet i säkerhetskontrollen. Deras halsband och tjänstetecken larmade och därför togs hundarna om hand av personalen när Husse och Matte fick dra av sig kängorna. Som också larmade med sina spännen. Hundarna fullkomligt älskar denna uppmärksamhet!
Hundarna bands upp i utkanten av restaurangen och fick mer Frolic och Husse och Matte åt middag. Sedan droppade det in folk vartefter och hundarnas ras efterfrågades av väldigt många! Kul!
Familjen välkomnades av planets besättning när de gick ut till planet och så fortsatte det. Efter en knapp timme i luften, då hundaran sov gott, anlände Lapskfamiljen till Arlanda. Där kom piloterna fram och frågade vad det var för ras på de lugna och fina hundarna....
På väg från sjön till Östersund ringde en reporter från Sundsvalls tidning. Just då dog batteriet i Mattes mobil. Så vältajmat! Ibland har man tur. På väg hem från Arlanda ringde en reporter från Östersundsposten. Han hänvisades till Jessika som är ordförande i Misssing People.
Nöjda med hundarnas enträgna och uthålliga arbete under tuffa förhållanden en hel dag, slocknade Husse och Matte i normaltid på söndagkvällen. Man hinner mycket på en dag ibland.
http://op.se/lanet/krokom/1.5329498-nytt-hopp-i-sokandet-efter-vincent