När Husse och Matte möttes i ett skyddsrum i en ruinstad i Rosersberg för drygt tjugo år sedan var det andra tider. Man utbildade räddningshundar på ett annat sätt. Man hade andra krav och målen var andra. Hundarna utbildades för att vara en tillgång i den kommunala räddningstjänsten. Man skrev kontrakt med en chefsperson på en brandstation och man fick hämta ut utrustning. Där ingick en tomatröd tjänstedräkt med mycket reflexer och iklädd den såg man nästan ut som "en i gänget" på stationen. Sedan ändrades inriktningen mot internationella insatser under en period och så är det inte längre. Man är tillbaka till nationella insatser i takt med sprängningar och terrorhot. Många andra länder har numera resurser och finns betydligt närmare katastrofområden vad gäller jordbävningar.
Denna tjänstedräkt i form av hängselbyxor och jacka i kraftigt tyg, mycket tyg och icke töjbart tyg som inte andades upplevde varken Husse eller Matte som särskilt bekväm. Men det var fint att ha en! Beviset på att man var en certifierad räddningshundförare! Tyget var slitstarkt och var det varmt svettades man rejält. Skulle man krypa genom trånga passager tog byxorna emot. Det gick inte att böja knäna ordentligt. Likaså när man skulle klättra. Midjebyxor hade varit bekvämare men antagligen inte lika praktiska. Nu hade man utrymme för många , stora och rymliga fickor. Hängselbyxorna var vida och hade plats för rejäla magar. Varför både Husse och Matte måste krympa dem medelst kraftiga bälten, för att kunna röra sig i dem. Jackorna var även de vida och måste krympas med hjälp av kraftiga bälten. Storlekarna var inte så många och Husse och Matte fick varsin dräkt i samma storlek. Matte kände att hon drunknade i sin. Men - den skulle man använda när det var obligatoriska övningar, prov, funktionskontroller och om man kallades ut av kommunens räddningstjänst för insats. Det skedde för övrigt aldrig.
De skarpa insatser Husse och Matte deltagit i har endera varit på privat initiativ av olika aktörer, någon anhörig till en försvunnen, någon driftig säkerhetsansvarig i en kommun eller på en arbetsplats. Inte räddningstjänsten. Eller Missing People. Då har betydligt bekvämare kläder använts.
Efter sjutton år på adressen har Matte börjat röja lite i taget. Livet ser annorlunda ut. Behoven har förändrats. Någon tjänstedräkt behövs definitivt inte mer. Som träningskläder används betydligt smidigare kläder och att försöka gömma sig i detta tygstela, otympliga och tomatröda ställ med lysande reflexer är inte så himla enkelt, när man skall var figurant åt kompisarna. Det har förekommit att några som ägt likadana ställ har använt dem på de årliga lagtävlingarna, men de som var aktiva och jämnåriga med Husse och Matte när dessa kläder delades ut har lagt av vartefter. De ägnar sig åt andra hundaktiviteter eller inte alls.
Även om Husse och Matte åldrats och inte begriper att lägga av även de, utan tränar vidare varje vecka trots att ingen efterfrågar skarpa insatser längre, behövs inga otympliga tjänstedräkter. Varefter kropparna stelnat har smidigare kläder med stretchpartier krävts för klättrande, klängande och krypande i bråtiga miljöer. Ett stelt tyg har känts som överkurs när det varit svårt nog att få böj på stela leder! Nu åkte tjänstedräkterna ut! Bra fixlockspännen i byxornas hängslen klipptes dock bort och sparades i "braåhalådan". Påsydda märken på jackärmen sparades dock inte som minnen om tider som flytt. Ett märke som angav att man var certifierad som räddningshundförare. Något som Husse blev tre gånger och Matte två gånger. För varje certifierad räddningshund utbildas och certifieras nämligen även föraren, då det är ekipaget som skall godkännas. Inte bara hunden.
Det var då det. Nu behövs inga tjänstedräkter längre och till tippen får de fara. En epok är avslutad.
Matte tränar i ruinerna med Modji 6 månader.
