Torsdag.
Matte ägnade en stor del av dagen till att leta snickare och i övrigt få jobbet i gropen att gå vidare, genom samordning av olika insatser.
En sväng måste göras ner till byn för några ärenden. Loppisen har öppnat för säsongen och hit kan man lämna föremål till försäljning där pengarna går till Världens Barn. Matte hade ett värdefullt föremål som skulle kunna ge lite pengar så här i starten och lämna plats åt annat på prydnadshyllan hemma. Med för Husse och Matte större affektionsvärde.
Utanför ICA satt samme man som vanligt och tiggde. Han har börjat beställa vad han vill ha av kunderna. Kaffe eller huvudvärkstabletter. Matte köpte honom en wrap som lunch och på den tittade han mycket misstänksamt.....
När Matte kom hem visade det sig att hon var eftersökt på mobilen som låg kvar i köket på laddning. I Mattes generation är det för många en självklarhet att inte alltid vara åtkomlig och mobilbärare alltid och överallt. Uppvuxna i en värld där man fick vara ifred, när man lämnade räckvidden för fast telefoni, Icke så för dem som är yngre. "Jag har söööööökt DIG!" När Matte sysselsätter sig i trädgården är hon inte nåbar på någon som helst telefon. Vill inte vara det. Vilket uppenbarligen kan vara både frustrerande och provocerande för den som är yngre. Varför skall man alltid vara åtkomlig? Varför skall man nuförtiden aldrig få vara ifred? Varför skall arbetsgivaren alltid nå sina anställda, även på ledig tid? Varför skall jobbtelefonen med hem? Varför skall dagens barn behöva kommunicera med sina föräldrar via mobiler? Varför åker tyskar till Solberget utanför Nattavaara, för att få bo på en öde skogsgård utan el och vatten, utan MOBILTÄCKNING, med torrdass och där den populäraste och mest uppbokade tiden är när det är som mörkast och kallast kring nyår?!
Varför är allt fler sjukskrivna av psykiska orsaker och frontalkrockar med diverse väggar? Teknik i all ära, men inte alltid till gagn för dagens människor. Det kan bli för mycket. Ettåringar som surfar. Gårdagens debattämne.
Matte var inte en så närvarande matte när hon försökte få fram adresser och telefonnummer till hantverkare som kunde tänkas bidra till färdigställandet av det nya rummet. Aili ville väldigt gärna just då ha dragkamp! Det gick väl så där. Besviken Aili och splittrad Mate med dåligt samvete.
På sena eftermiddagen dök grävaren upp i sällskap med krasslig snickare och tillsammans förberedde de för plintar genom mätningar och borrande och planerande. Husse bidrog med att vara hantlangare, måttbandshållare och vattenösare. Hundarna fick tillbringa flera timmar instängda på glasverandan. Som tur var hann Husse gå en sväng med dem i skogen, innan hans insatser behövdes. Matte fanns till hands som byggansvarig och servade med kall öl.