Måndag.
Snö var att vänta frampå förmiddagen. Väldigt mycket snö, närmare bestämt. Matte fick fart under fötterna på morgonen. En någorlunda lång promenad måste hinnas med dessförinnan. Dima behövde det för att må bra. Nu var det åter snö på isig vägbana och Matte drog snökedjorna över kängorna och gav sig iväg. Husse skottade rent framför vedboden och bilarna.
Så gott det gick försökte Matte hålla farten, när hon tog sig fram där det såg säkrast ut på den oplogade vägen. Inga bilmöten och inga andra möten heller blev det längs vägen. Väglaget var inte direkt lockande. Snö började falla nästan omedelbart när trion lämnat reviret. Snart snöade det ymningt. Glasögonen hade fått stanna hemma och snöfolingorna var små och vassa och stack i ögonen. Sikten var dålig. Dima hade med sig en bra regnrock som hans förra matte hade köpt åt honom och den hade nu på sig, då hans päls inte är lika snöanpassad som Ailis. I princip den enda punkten som han inte delar med Aili, på listan över gemensamma Lapska egenskaper. I övrigt är han som en Lapsk Vallhund.
Hundarna fick nosa ovanligt mycket längs vägen, då Matte hade svårt att hålla god fart. Nästan hemma fick hundarna stanna upp och hälsa på två grannar som var ute och skottade rent sina infarter. Dima blir mer och mer bekväm med dessa möten, trots att de involverar snöskyfflar och okända människor. Fler och fler blir alltmer kända för honom dessutom. Att Aili är så social börjar smitta av sig på Dima. En nyfunnen vän gick åter ner på hundnivå, satte sig i snön och kelade lite med Dima. Som sedan, än en gång, hade valt att hänga med den nya kompisen i stället för Matte! Om han hade fått bestämma. En bra utveckling. En del bara har det. De är födda som djurmänniskor.
Hemma väntade snöskottning. Matte greppade skyffeln och nu vräkte snön ner. Hundarna lekte och jagade varandra en stund när de släpptes lösa på tomten, men snart ledsnade Aili och ville in. Hon fick vara i det skyddade uterummet där hon en stund studerade Dima och Matte. Väntande sig att även de skulle komma in. Matte skottade och skottade och Dima hade fullt upp med att leta efter sin pinnar och annat under snön. Att följa de snöklumpar, som bildades av den snö som Matte hävde ner i bäcken, var en rolig sysselsättning ett tag. Matte passade på att träna Dima lite samtidigt som hon skottade kring grindarna. Dima sattes på ett kvarkommando och en grind i taget ställdes upp så Matte kunde jobba på bra. En grind mot vägen och en grind mot den icke inhägnade skogsdelen av tomten på baksidan. Vid ett tillfälle råkade Dima lätta, då kroppen följde nosen mot skogen. Matte påpekade lite vänligt att nu blev det nog galet och Dima backade, sittande, till exakt samma plats där han blivit placerad. Dima är en väldigt smart hund och lyhörd samt förarmjuk. En väldigt rolig hund att umgås med!
Så småningom ville inte Dima vara ute längre. Han liksom hämtade Matte och visade att nu var det faktiskt dags att göra Aili sällskap. Men Matte hade inte skottat färdigt och en tanke fanns att låta Dima vara ute till dess han verkligen var mer än nöjd med detta och verkligen kände att nu ville han gå in. Dima skulle tröttas ut så att han var nöjd och helt naturligt ville gå i viloläge i stugan. Varför Matte skottade lite extra för att utomhusvistelsen skulle få Dima att känna att han var nöjd. Efter en timmes promenerande på oplogade vägar och en timmes skottande på tomten var det välskottat överallt, Aili låg i sin pilkorg i uterummet och Dima vädjade till Matte om att få bli insläppt. Han tryckte sig mot glasdörren med hela bredsidan under takutsprånget. Då tyckte nog Matte även för egen del att det fick räcka för stunden. Dima verkade nöjd.
Hundarna fick varsitt hundtugg och Matte tog sig äntligen tid att få något i magen och en mugg kaffe. Men snöandet fortsatte oupphörligt. Så småningom kändes det lämpligt att gå en vända med skyffeln igen och hundarna släpptes ut. De valde att i princip bara gå på toaletten och sedan ville de in igen. Båda två! Matte skottade vidare; För att få undan snön vartefter. En ny snösmocka med stora mängder snö på kort tid. Det hade regnat och blåst och all den förra snön hade precis töat bort. Snödropparna stod höga i soliga lägen. Nu var det lika mycket snö igen. Senare gick Husse ut och skottade, innan kvällsproomenaden med hundarna. Vägen var då nyplogad! Lycka! Inte insnöade alltså.
När man har en hund som Dima, i puberteten och i slyngelåldern, gäller det att vara den som är envisast. Den som håller ut längst och ger ramar och regler för flocklivet och den som står för konsekvens och trygghet. Meningsfull sysselsättning. Fysisk och mental stimulans. Allt hänger ihop. Sammantaget innebär det att ge kärlek. Man måste vara den som tonåringen kan lita på och luta sig mot. Precis som med tvåbenta tonåringar.
Dima gick rätt snart in i sovrummet och knöt sig för natten efter middagen. Han verkade nöjd. Matte var nöjd. Aili sov i Mattes knä framför brasan.