Nej, allt var inte bättre förr. Verkligen inte. Men där Matte växte upp fanns det två läkare. En för barn och en för vuxna. Båda på cykelavstånd hemifrån och båda visste ALLT om samhällets alla familjer. När man behövde dem fanns de där - genast. Mörby Lasarett (numera Danderyds Sjukhus) fanns också en cykeltur bort. Man fick tag i den man behövde få tag i direkt när man ringde. Tillgängligheten var banne mig bättre förr. Även om man nu har nya kunskaper och botar fler. Men vad har man för glädje av det när man inte får kontakt med sjukvården. Hela torsdagsförmiddagen tillbringade Matte med att försöka få kontakt med vårdcentralen. Matte mer eller mindre satt på telefonen för att inte missa vare sig att höra eller hinna svara när hon blev uppringd. Om hon nu skulle bli det. En halvtimme efter utlovad tid, efter ett andra försök att få kontakt för att boka en tid, ringde en syrra och bokade en tid. Om exakt en månad. Matte har gåproblem. En ny reservdel måste nog till för att göra det lättare. Detta kommer inte att lösa sig av sig själv och hundarna blir lidande. Efter skidturerna i vintras började det gå utför. Vattenbärande och stenbärande i sommar, samt knäkrypande och stenmurbyggande blev kanske lite mycket. Kiropratktorn vägrar fortsätta bända och vrida Mattes kropp innan ett läkarbesök gjorts.
Fan att bli gammal. Men att inte bli det, är ju inte något bra alternativ. Matte har dåligt samvete för uteblivna långpromenader. Tröstar sig med en väl genomförd lagtävling! Ibland lyckas man över förväntan med värktabletter och genom att bita ihop och stå ut. Många steg gicks det där och fjärdeplatsen känns som balsam i slitna leder!
När Matte och hundarna väl kom ut efter avklarat samtal sken solen! Hundarna njöt och Matte njöt! Ingen iskall vind! Äntligen skulle resterande blomlökar ner i marken! Före lagtävlingen var Matte sparsam med fysisk aktivitet för så god form som möjligt på tävlingen. Vågade inte riskera något.
Krypande omkring på knä fick Matte nu ner några nävar krokuslökar och trettio tulpnalökar. Att komma på fötter därefter funkade med stöd av planteringsspaden. När man ändå är där nere är det lika bra att fortsätta krypa omkring. Både Modji och Aili har som unga roat sig med att vartefter Matte har grävt ner lökar så har hundarna grävt upp dem. Lite senare. Uppenbarligen har de inte ätit alltför många, då båda ännu lever. All lök är giftig för hundar. Ekollon är också giftiga och på tomten står en stor ek. Det har varit omöjligt att få bort alla nerfallna ekollon under åren och Modji har petat i sig en del.
Aili och hennes syskon skulle ju ut på tomten som knytt och ekollon fanns det överallt, då de föddes i början av oktober. De har nyligen fyllt fem och alla verkar må bra. I år är det ett äppelår. Men även ett ekollonår av guds nåde! När de fallit ner på punschverandans plåttak i vindbyarna har det smattrat som kulspruteattacker! Värre och värre ju större ollonen blivit! Nu är det som att gå på ett kullager med stor halkrisk över en mycket stor yta! Men - nu när det är ekollon överallt, är de inte längre intressanta att smaka på. Hela den nästan torrlagda bäckfåran är fylld med ekollon och något liknande har aldrig setts. Modji är inte intresserad. Paradisäpplen och Svartaroniabär har de ätit mycket och det är nyttigare och säkert väsentligt mycket godare!