Torsdag.
Förmiddagen ägnade Matte åt inomhusjobb, väl vaktad av de två Lapska som valde att tillbringa tiden i uterummet. Med full koll på grannarnas katter och rådjuren. De börjar samlas vid fågelbordet nu när de känner snö i luften och lägre temperaturer. De kan stå utanför och titta in när Husse och Matte sitter vid matbordet. Kanske inte med nosen tryckt mot glaset, men bara några meter bort. Helt obekyrade av att hundarna tittar tillbaka. De vet att hundarna inte är något hot. Vare sig de är inomhus eller utomhus. Lössläppt i skogen med ett uppdykande rådjur är nog Aili inte helt pålitlig. Hon har ett mycket stort intresse för djuren i skogen och därför får hon inte heller springa lös där. Sikten är inte bra nog och Matte kan inte ha koll så som hon vill. På golfbanan är det helt andra förhållanden och lätt att vara steget före. En varghane kördes på och avlivades av viltvårdare i närheten i söndags.
Det utlovade regnet drog in tillsammans med vinden mitt på dagen. Matte var försenad när hon väl var redo att lämna den lilla stugan i skogen. Husse kom tillbaka från gym och bastu just som Matte skulle ge sig iväg, varför hundarna slapp vara ensamma och fick en blöt skogspromenad i skymningen.
När Matte åkte iväg var det ännu bara ett lätt regn och inte mörkt ännu. Ett hundhalsband kunde skomakaren snabbt sätta några släppta stygn i och nytt batteri i armbandsklockan sattes i, då Matte känt sig naken och ur takt med tiden sedan ett par veckor. Hur bekvämt är det att endast förlita sig på mobilens tidsangivelser? Klocka runt armen är vad som gäller för Matte. Beställda julkort hämtades och ytterligare några ärenden uträttade när Matte befann sig i en upplyst civilisation.
Nu hade Matte full koll på tiden och den gick fort. Samtidigt som många andra begav sig i samma riktning rullade Matte hemåt i kvällningen. Nu öste regnet ner! Det hade börjat blåsa. Vägen var smal och långtradarna breda. Moderna bilstrålkastare är ibland så starka att halvljus är som helljus vid möten. Vitt intensivt ljus blänkande i nylagd kolsvart asfalt helt vattentäckt, gav en känsla av att köra på ett spegelglas. Vita markeringar saknades bitvis. Var asfalten tog slut och diket vid var bitvis extremt oklart. Snökäpparnas reflexer var skitiga och dåligt synliga. Matte bländades av mötande bilar, bilar bakom och sina egna lyktor speglade i asfalten. Vindrutetorkarna gick på högvarv. Farten var låg. Icke förty missade Matte avfarten ner till golfbanan och vidare ut i skogen och hem! Avfarten ligger mitt i en kurva och en vägskylt visar strax innan. Hur Matte kunde missa är en gåta, men allt Matte såg var vägen framåt och det var svårt nog. Var en öppning i kanten fanns och en annan väg anslöt syntes inte. Matte körde på halvljus med mycket mötande trafik och hittade uppenbarligen inte hem..... Längre bort längs Gamla Norrtäljevägen kunde Matte vända och höll på att missa avfarten ännu en gång, då den norrifrån är svår att se, där den plötsligt dyker upp, även i dagsljus.
Vägen blev ännu smalare och även här var asfalten svartare än svart och nylagd och regndränkt med svårsedda kanter. Mycket trafik åt båda håll så här dags. I den nittiograderskurva som kallas "farliga kurvan", helt feldoserad som den är, mötte Matte en timmerbil med släp.
Lättnaden var stor när Matte kom ut ur byn Jämtlandet och nylagd svartsvart asfalt övergick i gammal grå asfalt. Bara sporadiskt lappad med svart. VILKEN SKILLNAD!!!!!! Här kunde man se var man körde och vart man skulle! Även när det ösregnade. Även ute i mörka skogen. HUR KAN SÅDAN DJUPSVART ASFALT VARA TILLÅTEN ÖVER HUVUD TAGET?! Den fullständigt ÄTER allt ljus!
Matte var rätt slut av anspänningen när hon förenades med flocken i stugan, där en brasa brann i gjutjärnskaminen. Några matkassar släpades in från bilen och sedan tog Matte tacksamt emot ett litet glas Black Bush-irländsk whisky, som Husse överräckte.
Modji och Aili visade tydligt att de tyckte Matte var i senaste laget och de saknade sin middag!