Fredag.
Matte konstaterade att det står fel på SKK Hunddata angående Ailis doftprov. Det står att hon underkänts den 9.11 då hon aldrig startade! Då Modji godkändes. Inget om godkänt prov den 11.12. Trist faktiskt. Aili har aldrig tidigare gjort något doftprov när hon godkändes den 11 december!
Matte fick åter en anledning att fundera över varför färgen i en så liten ras som Lapsk Vallhund skall vara så överskuggande när man väljer ras och valp?! En VILTFÄRGAD vill man ha! Som ser ut som en liten varg! Runne har en väldigt svart osåld valp och det är helt klart INTE vad man vill ha. Oavsett två renvallande föräldrar eller inte. När man då läser hur rasen beskrivs i kombination med preferensen för viltfärg förstår man ju varför en hund med VÄL FUNGERANDE AVKNAPP - LUGN som dessutom ser ut som en varg efterfrågas.
Lapsk vallhund
Lapsk vallhund är en uppmärksam, smart och mångsidig ras. Ursprungligen en uthållig vall- och vakthund med den hårt arbetande hundens lugn och oansenlighet som sitt signum.
Familjens hundar upplevs definitivt inte som "oansenliga" av någon som träffat dem och absolut inte av Husse och Matte. Lugna hundar är populära. Oansenliga som inte märks. Vad skall man då med en hund till? "Ursprungligen"? Som att Schäfer "ursprungligen" var en vallhund? Men Lapsk Vallhund används i allra högsta grad som uthållig vall- och vakthund i skrivande stund. De får även göra officiella vallanlagsprov numera!
Matte börjar förstå allt bättre varför konstiga frågor ställs ibland och varför beskrivningen av familjens egna hundar inte alltid stämmer med den frågandes förväntningar. Man vill ha en hundras som för länge sedan användes som vallhund och som är lugn och oansenlig. Sådana hundar finns inte i den lilla stugan i skogen.
Däremot finns här hundar som båda gjort godkända (inofficiella) vallanlagsprov och där Aili visat stor "naturlig förmåga"! Här finns hundar vars "avknappar" fungerar väl när "påknappen" varit aktiverad tillräckligt mycket/ofta och länge. Här finns hundar som behöver mental stimulans med problemlösning regelbundet för att må bra. Här finns hundar som fullständigt ÄLSKAR att få vara aktiva på olika sätt! Vare sig det är att leta efter försvunna människor i olika miljöer, leta efter andra dofter, köra ett pass rallylydnad eller ta en sparktur. De ställer upp på vad man ber dem om. De hänger med på vilka aktiviteter som helst när man ber dem och däremellan avvaktar de i stillhet nästa aktivitet. Här finns hundar som är allt annaat än oansenliga. När de leker på tomten både hörs och syns de! Fullt ös minst sagt. Vaktar gör de också gärna! Hur de skulle vara om de bara fick en kort promenad om dagen, varje dag, året runt, utan mental stimulans och hjärngympa kan Matte inte svara på. Men är det syftet med hundägandet, att man skall ha en hund som är lugn och oansenlig men ser ut som en varg, kanske man skall ha något annat än en hund. "Oansenlig"? Akvariefiskar kanske. Vandrande pinnar är rätt oansenliga och var populära när Mattes söner var små.
De "lugna och oansenliga" två Lapska följde med Matte när hon med såg i handen gav sig iväg på den glashala isvägen för att få hem den tidigare utsedda julgranen. Ett träd som skulle bort oavsett, då det skymde i en korsning. Matte tog sig dit utan problem ett stycke bortåt vägen. Matte fällde trädet, som är aningen för stort, utan problem. Matte greppade det svintunga och dyngsura julträdet i ena handen, tog två koppel och bågsåg i andra handen och skulle över snödrivan och diket och tillbaka till vägen. Grenarna spretade, fastnade i koppel, snö och kring Mattes ben. Som klev vidare och tog Matte upp på isgatan. Där måste Matte byta grepp bland grenarna och trassla ut de två kopplen och häkta loss sågbladet. Hundarna upptäckte en intressant luktfläck ett stycke framöver! De var inte speciellt lugna. Matte redde ut härvan med gran, hundar och sig själv inblandade och där sågbladet hade mycket att fastna i. I den smala snöremsan, nästan nere i diket, fösökte Matte få fotfäste. Vilket trots Icebugs (med dubbar) på fötterna inte var helt enkkelt. Aili är noga när hon skiter och rätt som det var hoppade hon över diket för att vara lite diskret. I koppellängd och helst lite till. I samma hand hade Matte således Modjis koppel och bågsågen och i den andra en för stor julgran. En aningen prekär situation uppstod när Matte försökte hålla sig på benen och Modji kände att det var bäst att akta sig och valde motsatt riktning mot dotra sin.
Kommen halvvägs hem var Matte starkt benägen att tillfälligt dumpa granen på en granntomt, för att hämta den senare, utan kopplade hundar och bågsåg. Men envisa typer ger sig inte så lätt och till slut anlände Matte hem med kopplade hundar, gran och såg. Bara för att de sista meterna få tvärstopp! Modji tog en väg runt stolparna till carporten och Aili en annan och granen kilade fast sig i staketet. Sågen ställde sig på tvären. I sin skitiga röda skogshuggarjacka såg Matte allt annat än proffsig ut där hon försökte nysta ut koppel, stolpar, grangrenar och såg från varandra i ett sista ryck framför grinden.
Husse hade just kommit hem från gymmandet och såg när Matte och hundarna, till synes problemfritt, klev in genom grinden och hundarna lössläppta och skällande rusade honom till mötes! "Har det gått bra?"
Matte, sammanbitet: "Vi är här nu".
Eftermiddagsfikat satt bra i stugvärmen.
"Oansenliga". Både Husse och Matte grubblar över ordvalet. Typ genomskinliga och osynliga som inte alls märks. Husse och Matte vill ha hundar som märks och som det är fart och fläkt kring och som älskar att vara igång och göra roliga saker tillsammans med flocken. Även hämta en för stor julgran där det trasslar till sig mer än vad som var tänkt.