Lördag.
Lapskflocken vaknade till en vit värld igen. Snön vräkte ner och borta var all is. Täckt av ett tjockt lager blötsnö. Husse gick ut och skottade efter morgonpromenaden med hundarna till brevlådan och morgonfika. Matte stökade i stugan. Modji och Aili hade fått nog av att bli snöade på och höll sig inomhus hos Matte efter promenaden.
Snöfallet avtog och upphörde mitt på dagen och Husse skottade lite till framför bilarna. Iväg for flocken sedan för en eftermiddagsträning med ett speciellt syfte. En hund skulle specialdrillas i rulltagande. Matte hade en idé kring hur detta skulle ske och hade även designat och knåpat ihop en markeringsrulle, att använda som fast rulle hängande i ett halsband.
Modji och Aili bands upp inne i träningslokalen/fordonshallen tillsammans med hunden som skulle drillas, med sin medföljande flock. Matte presenterade sin plan och den gillades av involverad hundförare. Matte har förvisso en skallmarkeande hund nu, men Mattes första räddningshund började som skallmarkör och "byggdes om" till rullmarkör. Matte har inte bara kört egen rullhund i räddningssök, utan även tränat med många rullmarkerande hundar under åren. Viss erfarenhet av inlärning av rulltagande finns alltså. Den använde sig Matte nu av.
Rullhundföraren överraskades med att få inleda detta eftermiddagspass med att köra Aili på ett frisök, där Husse och Matte gömt sig på för föraren okända platser och helt osynligt. Matte hade gått ut genom en nödutgång och stod utomhus utanför den stängda dörren. Husse hade gömt sig uppe på ett stort flak med höga kanter. En facit medföljde ekipaget för att Aili inte skulle belönas för felaktigt skällande. Bara korrekta markeringar fick belönas. Som bekant kan Aili vara lite väl ljudlig ibland. Lite för lite vittring kan få igång henne på för stort avstånd från figuranten, när hon är taggad och arbetstemperaturen hög. Aili skötte sig fint! Hittade Matte snabbt och så småningom var även Husse hittad. Avsikten med detta sök med annans hund, var att träna föraren i hundläsning. Samt att snabbt anpassa sig efter andra förutsättningar och planer än man förberett sig för.
Matte försåg sig sedan med en lösrulle av den modell som använts tidigare och gick iväg ett stycke och placerade lösrullen vid sina fötter. Hunden skickades mot Matte och kände ett behov av att söka igenom hela Matte i sitt sökande efter lösrullen. Hittade den och återvände till föraren som därefter ropade "var är du?" En fråga Matte besvarade med ett rop tillbaka: "Här är jag!" Varpå hunden fått bekräftat att den gjort rätt och att figuranten skulle uppsökas på nytt i ett påvis för belöning. Påviset gjordes med kopplad hund. Även fortsättningsvis under eftermiddagen.
Då problematiken varit en osäker rulltagning, måste hunden läras att rullen ALLTID skall sökas intill figurantens fötter! Den får ALDRIG hållas i handen av figuranten!!! Med mycket stor risk för att den kommer att överlämnas till hunden och att hunden betraktar markeringsrullen som något som skall sökas ovan marken. Samt något som figuranten är aktivt involverad i. En gåva som lämnas fram och skall bäras till föraren. Det blir helt galet i slutändan. När hunden skall greppa en fast rulle som hänger i halsbandet, för markering av en funnen människa. Den kommer att söka rullen i anslutning till människans händer! Med högburet huvud. Varvid den fasta rullen inte kan greppas! Man får ett problem om figuranterna under utbildning och träning agerat okunnigt. Söker hunden däremot rullen vid figurantens fötter, kommer en rätt applicerad och anpassad fast rulle att falla ner på marken och blir lätt och självklar att greppa.
Matte gjorde sitt absolut bästa för att under en mängdträning vänja hunden vid att en lösrulle ALLTID ligger vid fötterna! Vare sig figuranten ligger raklång och öppet på ett golv, sitter ihopkurad och gömd, ligger ihopkrupen och halvgömd, står upprätt öppet och synligt, står lutad mot en vägg eller en maskin, eller två steg upp på en stege med rullen rakt nedanför fötterna. Matte gick iväg med lösrullen och hittade ständigt nya platser, möjligheter och kroppsställningar, för att skapa en mängdträning med markringar med lösrulle, som var så varierad det bara gick. Matte fick rätt bra gymanstik på köpet.
Den rulltränande hunden behövde vila och smälta vad den lärt sig och då fick Modji ett frisök med tre gömda figuranter. Sedan blev det en kort fikapaus innan det var dags att skala upp lösrulleträningen. Nu ersattes den gamla invanda lösrullen med den rulle som Matte tillverkat. Avsedd att bli en fast rulle hängande i halsbandet framöver. Vad bryr sig en född apportör om hur lösrullen ser ut, när den väl lärt sig vad tagandet av lösrulle hos figurant går ut på! En buskul lek för en hund som älskar att jobba och att apportera!
Matte upprepade vad som gjorts före fikapausen. Ner på golvet liggande, stående och sittande på olika sätt. Helt dolt nu och större sökuppgifter. Ibland halvöppet eller helöppet på kortare avstånd. Stor variation blev det även nu på Mattes kroppsställningar. Oavsett hur Matte betedde sig så var rullen ALLTID placerad vid Mattes fötter. Vilket nu föreföll vara väl planterat i hunden. När Matte lagt sig raklång på mage med händerna åtkomliga och med rullen placerad lite skymt mellan de med rullen likfärgade skorna, sökte hunden direkt rätt på rullen nere vid fötterna! Ignorerade resten av Matte och stack direkt tillbaka till sin förare. För att sedan göra ett mycket snyggt påvis! Man skall gå när festen är som roligast - avsluta träningen när det går som bäst! Här fick det räcka för denna gång. Hunden visade att den förstått att en rulle alltid hittas vid fötterna hos den människa som eftersöks.
En glad förare och en glad hund har detta perfekta och positiva tagande av den nya lösrullen, som så småningom skall bli fast, med sig till nästa träningstillfälle. Att hunden upplevde denna mängdträning som lek var uppenbart! Tjo och tjim och glada människor, men med en plan och en tanke bakom varje övning. Stor variation på övningarna och en avslappnad förare. En figurant som aldrig uppförde sig exakt lika från gång till gång.
Hundar gillar oftast en varierad träning med lite avslappnade förare bättre, än stereotypa övningar, lika hela tiden och med en förare som är sammanbiten och prestigefylld. Signalerande allt annat än att träning är lek. En lek med regler att följa, men roligt och lekfullt som grundinställning. Alldeles för ofta ser föraren stel och sammanbiten ut. Inte bara Lapska Vallhundar kroknar när träningen blir för enahanda och förutsägbar.
Det man gör sist på en träning har man med sig till starten på nästa träning. Då måste det vara bra när man slutar. Det är så oerhört lätt hänt att när det går riktigt bra vill man så gärna fortsätta! Med risken för att det går sämre när tröttheten sätter in och så slutar man med en dålig känsla hos både hund och förare. Vilket man tar med sig till nästa träningstillfälle.
Avslutningsvis fick både Modji och Aili varsina sök, där tre figuranter gömt sig på samma ställe. Klang och jubelföreställning! När hunden kom fram hann den knappt börja skälla innan godis delades ut från höger och vänster samtidigt!
Man måste ha roligt när man tränar! Både hundar och förare måste få skratta, även om man tar träningen på allvar. Seriös skall man vara. Men man får inte ta det på för blodigt allvar.