Lördag.
Detta kommer inte alls att handla om hundar. Bara så ni vet. Matte behöver bara få ur sig frustrationen från IKEA-besöket under lördagen. Detta kommet inte alls att handla om IKEA heller. Bara så ni vet.
I hur många år som helst har röran i den minimala entrén/kapprummet i den lilla stugan i skogen blivit allt mer ohanterlig. Med en hylla belamrad av hundsaker "bra att ha till hands" och annat "bra att ha till hands" när man skall ut eller in. Som handdukar att torka av hundarna med, lite hundträningssaker, ficklampor, sulor och hundarnas kylvästar, täcken och det stora folieshabraket till bilen att använda på sommaren. Nu hade Matte på nätet hittat en passande byrå att klämma in under hyllor för mössor och vantar och nu jäklar skulle allt äntligen ner i lådor. I stället för att ligga i en jättehög på en och samma hylla. Vilket initierade ett besök på IKEA. Något som inte sker ofta.
Nu råkade besöket sammanfalla med att det var knökfullt med barnfamiljer. Mestadels med alla de barn i åldrar då de är för små för att lämna hemma. Vilket innebar att det också på platsen fanns ett rätt stort antal väldigt trötta småbarnsföräldrar. Ville ungarna jaga varandra så varför inte? Ville grabben stå och slå med ett snärtigt hårt band mot sina medmänniskor, så varför inte? När Matte blev måltavlan och snudd på fick glasögonen slagna av näsan av en välsiktande slyngel på två ben i sjuårsåldern, blev Matte tvungen att be om fri lejd, för att nå ikapp Husse som försvann i fjärran. Att ungarna betedde sig och protesterade mot sakernas tillstånd genom att stundtals se till att märkas väldigt mycket, kändes ändå rätt naturligt en sådan här "familjelördag" på IKEA. Kan ingen se MIG?!?!!!! Typ.
Vid lunchdags var många hungriga. Självklart. Trötta föräldrar och trötta ungar behövde höja blodsockernivåer samtidigt, så även Husse och Matte. Ibland är en litet barn för trött för att äta. För trött för att märkas. För trött för att sitta på en stol.
Vid bordet bredvid Husse och Matte satt en ensam pappa med en extremt ensam liten kille på ungefär tre år. Pappan hade ätit färdigt och satt med tom tallrik och hela sitt jag intryckt i en mobilskärm. Helt i sin egen bubbla! Omedveten om allt runt om. Inklusive sin son. Framför sonen stod en stor lyxig räkmacka. Orörd. Ett stort glas fullt med röd saft. Lillkillen var trött. Jättetrött. Där han satt nära bredvid Matte. Plockande i sig två räkor med fingrarna. Faderskapet knappade fort som satan på något som liknade en roman av vad Matte såg av skärmen. Tummarna trummade på skärmen och han lutade sig kraftigt framåt. Texten rullade på skärmen. Lillkillen mer eller mindre rullade ner under bordet. Farsan såg ingenting. Verkade inte se något i varje fall. Tunnelseende.
Lillkillen reste sig trött från golvet och ställde sig lutad över stolsitsen och verkade somna. Ingen reaktion blev det från ansvarig förälder på andra sidan bordet. Som nu knappast kunde se sin son om han tittat upp från skärmen. Matte såg desto mer. Lagom när Husse och Matte började få tomt på sina tallrikar vaknade lillkillen till liv och kravlade sig trött upp på stolen. "Är du mätt?" frågade den ansvarige. Ingen reaktion. Två gånger till, med skärmtummande däremellan, ställdes frågan med lite förstärkande ord: "Är du mätt? Mätt i magen? ÄR du mätt i magen?" Varpå grabben slött tog en gurkskiva och stopapde i munnen. "Är du MÄTT i magen nu?" Frågan ställdes med vissst hopp i rösten och lillkillen svarade inte. Pappan återgick till skärmen.
Hela den lyxiga räkmackan låg kvar i princip orörd framför sonen. Som nu började sjunga med mycket hög röst! Pappan lyfte blicken och kommenterade. Killen drack en klunk saft och pappan ansåg att nu var det färdigätet. Upplyste om att "nu måste vi hämta mamma." Varpå lillkillen fick dra på sig ytterkläderna själv medan hans av sonen totalt ointresserade pappa stoppade ner mobilen. Jackan var svår att kränga på och i flykten fick det osynliga barnet hjälp för att man skulle komma iväg.
Det finns preventivmedel. Om man ändå inte är intresserad av att ha barn. Tänkte Matte. Liksom alltför många gånger under alla år som dagmamma. När sjuka ungar dumpades, med skorna kvarglömda hemma.
Förbi den lilla stugan promenerar ibland föräldrar med en hand på vagnen med heltäckt barn däri och en hand på mobilen. En lös hund finns i periferin. Prio ett är mobilen.
Vad är det för sorts människor vi får som endera har föräldrar som inte ser dem, endera har övercurlande föräldrar. Som kompensation? Antingen eller. Eller i cykler. Så att summan av omsorger hamnar på en för föräldern själv acceptapelt lagom nivå.
Det behöver nog aldrig Matte få veta. Men å andra sidan är det de som skall ta hand om Matte om hon lever i tjugo år till. En utopi eller en dystopi. Fan vet. Det blir som det blir.