Torsdag.
Dagen skulle bli solig enligt prognosen och på radio pratade man om att denna dag ansågs vara "skogens dag". Vem som nu anser att en viss dag är det och en annan dag är "kanelbullens dag" eller "kladdkakans dag" eller något anna som inte gagnar två hundar. Skogen finns tvärs över vägen och där går Matte gärna, men när det har varit is i slänterna i den kuperade terrängen under en längre tid har skogspromenader undvikits. Nu kändes det dock som rätt halksäkert att stövla fram genom vattensamlingar efter snösmältning.
Sagt och gjort. Mitt på dagen gav sig Matte iväg med de båda hundarna, ut i den lilla rest av naturskog/gammelskog som finns i en sänka mellan alla bergknallar. Här är det blött och sankt och granarna som inte fallit omkull i stora rotvältor har kunnat växa sig höga. Dessvärre har granbarkborren brett ut sig katastrofalt i trakten och den ena granen efter den andra står grå, torr och död. För att i sinom tid falla även de. Känslan när man går här är dock ännu ett stycke sällsynt naturskog med träd i olika åldrar. Ingen virkesåker.
Dima var eld och lågor! Han har varit van vid att släppas lös i skogen för att springa fritt och motionera sig själv på långa promenader. Med Matte är det koppel som gäller. Vilsdsvin, rådjur, älg och en och annan dovhjort, samt en del harar finns runt omkring i skogen och Dima skall inte bjudas på en enda chans att dra iväg efter dem på egen hand. En yster ettåring med mycket spring i benen måste visa sig värdig den förmånen vintertid, genom god vardagslydnad, säkra inkallningar och definitivt inte selektiv hörsel. Aili får gå okopplad längs sjön hemma och på golfbanan nu vid nio års ålder. Det fick hon inte när hon var i Dimas ålder. Aili får inte gå okopplad i skogen bland vildsvinen och de andra djuren över huvud taget. Det finns mycket jakt i många Lapska Vallhundar!
Nu traskade Matte stigen fram och varken Aili eller Dima väjde för vattensamlingarna. Stig är väl inte riktigt korrekt längre, när den breddats till en mindre skogsväg genom att allt fler går här och inte minst tar sig fram med olika fordon. Bra ridväg har det också visat sig vara. På samma ställe som alltid skvallrade Aili och nu även Dima, om vilt nära inpå och med stor säkerhet är det vildsvin som trivs här där det är gammal odlingsmark och gräsbevuxna ytor strax bortom den planterade tallåkern. Här där ett gammalt jakttorn sakta gett upp under de nitton år som Matte nu har gått denna sträcka, mellan hemmet och den gamla landsvägen mot Norrtälje. Nu låg jakttornet där som en brädhög med murkna brädor och ett riktmärke hade försvunnit. Den nyplanterade skogen har vuxit upp, ogenomträngligt björksly var bortrensat närmast den breda stigen. Stigar har blivit vägar och där skogen slutar och åkrar och golfbana tog vid, är åkrarna borta och ersatta av ett mindre bostadsområde. Mycket hinner hända på nitton år. Där skogsvägen till utmarkerna tidigare var väldränerad har rören kollapsat och hundarna hade inga torrskodda alternativ. Vägen hade förvandlats till en bäckfåra, där vattnet porlade fint i nerförslutet.
Klicka för större bilder.
Komna i närheten av den andra golfbanan som ligger nära reviret, skvallrade hundarna om lösa hundar framöver. De hundarna var hörsamma och följde sin människa ut över gräsytorna, i stället för att uppsöka hundarna som kom ut ur skogen. Matte gick en sväng mellan de nybyggda husen av mycket varierande modeller och mycket varienrande tomter runt omkring.
Matte gjorde sedan helt om med hundarna och traskade i motlut hemåt genom skogen. Tillbaka genom vattnet och nu fanns det djur tätt inpå enlligt hundarna. Inte bara Dima vägrade gå vidare. Aili pekade med hela kroppen in mot de gamla utägorna bakom de unga tallarna. Ännu mer skvallrande blev det när trion passerade partiet med snårigt björksly. Matte ville inte dröja här utan manade på hundarna att röra sig framåt.
Vid hemkomsten, efter en och en halv timmes skogvandrande, bjöd Dima upp Aili till lössläppt lek, på gräsmattan, som börjar torka upp. Matte fixade fika och slog sig ner vid vedbodens södervägg. Ännu en timme spenderades utomhus, innan solen försvann bakom skogen.
Fredag.
Den gamla hundkompisen neråt vägen ringde och hörde sig för om gemensam träning av unga hundkillar. Ämnet var: Man skäller inte vid staket. Varken från insidan eller från utsidan. Det blev en mycket bra gemensam träning, där även Aili var involverad. Hon var den som hade svårast att vara helt tyst. Ett skall! Om så bara ett enda, råkade slinka ut då och då, när de båda ettåringarna skötte sig exemplariskt. Trots ett stort intresse av varandra! Som belöning fick killarna sedan mötas utanför staketet, vilket blev så positivt att de fick fortsätta sitt umgänge inne på tomten. Efter det att Aili släppts in i stugan. Två jämnåriga och relativt jämnstora hundar lekte på samma sätt och var lika snabba. När de sprungit sig nöjda avslutade de med lite mer fysisk lek på nära håll.
Motvilligt tvingades killarna till slut skiljas åt och det var Ailis tur att komma ut. Hon och Dima fick ett godisuppletande över hela gräsmattan, som avslutning på många timmars utevistelse.