Matte har dröjt med att åter ge sig ut på skidor. De antika pjäxorna och Mattes fötter var inte riktigt compatibla längre och en bättre sullösning måste till.
På FREDAGEN kändes det som hög tid att ta sig en tur med hundarna, innan snön skulle försvinna. Temperaturen hemma låg på två minusgrader och vid framkomsten till golfbanan visade bilens termometer på 1,5 minusgrader. Matte hade medfört valla för temperaturer runt nollan. Snön kändes lite tung, varför Matte gned in skidorna ordentligt. Mildare väder väntade, vartefter solen förväntades titta fram. Inga skoterspår eller skidspår syntes, då snö fallit under natten. Men Matte gick runt och tittade lite och fann ett lätt översnöat skidspår som ledde från parkeringen. Toppen!
Hundarna selades och förenades med Matte via ett hundförarbälte. Alla tre hundarna var med. När Matte ställt sig i en bra startposition fick hundarna marschorder. Tre lydiga hundar gjorde ett ryck frammåt, glada åt att få springa. Varpå de rycktes tillbaka. De kom ingenstans...... Mattes skidor satt fast! Glidet under skidorna var totalfördärvat av fel valla. Men Matte är en envis typ och klev som på snöskor vidare. I hopp om en förbättring. Hundarna försökte dra. Matte insåg snart att någon åkning skulle det inte bli. Bara gående med skidor på fötterna. Funderingar fanns på att parkera laggarna och fortsätta till fots, men det kändes alltför tidigt för att ge upp. Matte och hundarna gjorde helt om och tog sig med möda tillbaka till bilen. Mattes skidor var nu inpackade i ett tjockt lager snö som medföljde på köpet. Under och över och runt omkring brädlapparna. Tungt var det!
I bilen ligger alltid en användbar morakniv och med den avlägsnade nu Matte all snömagnetisk valla. Samt lite av undersidan på skidorna. Vilket kanske inte var avsikten. Runt Mattes fötter växte en liten hög med röd krollsprint ihopkletad med vit valla. Nu testade Matte glidet innan starten och det föreföll lovande. Iväg igen alltså. Hundarna var springsugna och satte fart. OK. Skidorna gled nu, men med ett visst motstånd. Snön verkade fuktig trots minusgraderna. Matte kämpade på bort från parkeringen och upp mot skogskanten. Kommen lite upp ur dalsänkan, blev föret riktigt hyfsat! Násti och Modji pinnade på och Matte njöt. Men inte Gázzi. Som var en för mycket i det igensnöade skidspår som hundarna följde. Två hundar i bredd gick bra. Gázzi hamnade i lössnö bredvid spåret. Matte ändrade hennes position och lät henne ta plats bakom Matte i stället. Bra tyckte Gázzi. Som då kunde stanna när hon ville och nosa på markeringar av de hunddjur som sprungit i spåret tidigare. Detta fungerade inte så himla bra för Matte, som hade två dragvilliga hundar framför sig.
En annan lösning måste till. Vargarna tycks nu vistas mest hemomkring och skogen låg en bit bort. Gázzi bedömdes inte vara rymningsbenägen. Inga rådjurspår och inga harspår i snön. Inga färska spår alls. Urinmarkeringar verkade vara det som intresserade mest. För Gázzis egen skull fick hon vara lös.
Gázzi tackade så mycket och utnyttjade situationen. Hon har alltid varit mycket självständig och gått sina egna vägar. Så även nu. Gázzi stannade och nosade på en liten tallplanta i en halv evighet. Matte, Násti och Modji väntade. Väntade och väntade. Så kom Gázzi till slut trippande efter i spåret i sin egen takt. Hela sällskapet fortsatte i lugn harmoni ungefär 25 meter. Då fick Gázzi åter någon intressant vittring i näsan, en bra bit från spåret, nerför slänten. Resten av sällskapet fick åter vänta på Gázzi. Som till slut vände tillbaka till skidspåret. Kastade ett getöga mot sin familj som väntade en bit därifrån och stack åt andra hållet!
I en snygg och effektiv trav, ilade Gázzi nu i god fart tillbaka i spåret! Matte ropade, kallade in och kommenderade "stanna". Gázzi hörde inte eller lyssnade inte. Hon bara sprang.... Matte gjorde ett lappkast med skidorna och lyckades undvika att trassla in sig i koppel och hundar. Full fart efter Gázzi. Kul tyckte dotter och dotterdotter och tog upp jakten på en flyende mormor. Har ni läst boken om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann? Månne Gázzi har smygläst på natten....
Med blodsmak i munnen och flämtande av ansträngningen kom Matte ikapp sin rymmare. Násti och Modji gick upp på varsin sida och pressade Gázzi tillbaka. Som greps av tävlingshetsen och pressade sig förbi för att återta täten! Matte hann aldrig få en möjlighet att ta tag i Gázzi och koppla upp henne. Gázzi ledde loppet och tänkte fortsätta att göra det. Matte åkte så fort hon förmådde, men hade inte en chans mot sin 14-åriga sprintlöpare till hund.
Gázzi forsade nerför slänten med dotter och dotterdotter tätt bakom i full fart. Matte styrde vid sidan av spåret för att inte köra över de två Matteanslutna hundarna. På bred front jagade Matte sina hundar nerför en backe i vinglig offpiståkning. Så snart Matte tänkte tanken, att detta kunde sluta med en gigantisk vurpa, vinglade Matte till. Så då slutade Matte att tänka tanken och då gick det bättre.
Gázzi stannade inte förrän hon kom fram till bilen. Men hon var inte helt övertygande. Hon ville springa mera. Där fick i alla fall Matte kontroll över situationen och lyckades fånga in Gázzi och sätta in henne i bilen. Hon såg bsviken ut när Matte bestämde sig för att ge sig iväg på en ny tur med bara två hundar. Men Matte kom inte så långt. Snön var nu för klibbig för att ta sig upp mot skogskanten och efter några hundra meter kommenderade Matte helt om. Nu fick det vara nog. Matte hade med Gázzis hjälp jobbat sig redigt svettig.
Resten av dagen tillbringades utomhus, då solen behagade sprida sina värmande strålar över tomten. Fika mot vedbodväggen med tre hundar, som även de njöt påtagligt av värmen. Skottning av all snö som rasat ner från taken till garagetälten. Tungt och slitigt! Matte tog med sig Gázzi lös, som så många gånger förr, för att lämna en tidning till "sommargrannen" som tittar ut då och då. Godis i handen och en följsam hund en kort bit längs vägen. Tomten intill. Gázzi vet att Matte stannar vid ett uthus och lägger in tidningen och då får Gázzi godis.
Det gav Gázzi nu blanka f-n i och stack i stället upp till huset på berget. Totalt ignorerande sin Matte. Som fick ta det långa benet före och sticka efter uppför den igensnöade backen. Matte har tidigare aldrig gjort något så befängt som att springa uppför denna branta backe. Ens vid barmark. Nu sprang Matte! Någon intressant vittring lockade iväg Gázzi, som just slank runt hörnet på en friggebod när Matte väl kom upp. Här håller rådjuren till och Gázzi är och förblir tydligen Gázzi. Oavsett hög ålder. Gázzi såg sin Matte komma farande och tyckte tydligen att det var helt ok med lite sällskap. Gázzi fortsatte vidare, men just vid husknuten fick hon lov att sakta in för en liten risig gran som stod i vägen. Matte kastade tidningen på Gázzi, som då förstod att Matte hade något på hjärtat. Det vore intressant att få veta exakt hur mycket Gázzi hör och hur mycket hon bara ignorerar. Att hon faktiskt har kraftigt nedsatt hörsel råder inget tvivel om. Men detta beteende påminner mycket om Gázzi ett år gammal. Då var hörseln perfekt.
På träningen i tisdags visade Gázzi också att hon är pigg och att hon har mycket spring i benen och mycket egen vilja.
Man lär kunna gå i barndom när man åldras. Även hundar?