Onsdag.
Nu regnar det till och från varenda dag och det är väl bra för naturen och grundvattnet. Matte passade på mellan skurarna och tog en rask promenad på en knapp timme med hundarna i området. Trion hann precis hem innan det åter började skvala.
Kvällens träning blev även den en blöt historia till och från. Unga Vinja, en Jaktlabbetjej på tio månader fick en krävande uppgift när hon dels skulle tränas i arbetslydnad, passivitetstränas när hon närvarade vid sin "storebrors" sök på avstånd och när hon själv skulle söka igenom ett "skrotområde" förd i koppel genom området. Vilket även ställde krav på föraren som dels måste tänka på sin egen säkerhet och inte snubbla, samtidigt som hon måste studera och läsa sin hund. Inte lätt för någon! Ovanpå detta öste regnet ner under Vinjas sök i området. Den energistinna och arbetsglada unghunden skötte sig med den äran! Figuranterna hittades och den unga hormonstinna tonåringen fick kanalisera all sin energi på något konstruktivt och uppstyrt! Något hon älskar och som hon är bra på.
I den bästa av världar skulle alla de Lapska unghundar som av sina ägare blir betraktade som "jobbiga och för mycket hund" få samma chans att kanalisera sin fullt naturliga energi. I stället för att omplaceras som problemhundar. En Jaktlabbe kan kräva sin ägare, liksom en Lapsk Vallhund. Alla raser passar inte hos alla!
Klicka för större bilder.
Vinjas "storebror" Lapska Kirou fick slita hund för att hitta Matte. Som lyckats gömma sig väldigt klurigt på den branta slänten i utkanten av området, där vittringen från Matte blåste rakt ut ur området. Matte tyckte att hon borde synas för föraren på långt håll, där hon låg i sin varseljacka fastklamrad under en pytteliten tallruska och intill en pytteliten björk. Kirou jobbade på vittringen, klättrande på en hög med gatstenar rakt under Matte och föraren tittade rakt mot Matte - som föreföll helt osynlig. Man tittar på sin hund när den jobbar, man läser hunden! Man söker inte så mycket själv med ögonen runt om. Då missar man hundläsandet. Intressant var det att sitta där fastklamrad vid tallen för att inte rasa ner och studera söket lite från ovan! Till slut blev Matte hittad och rejält utskälld! Vilket belönades med skinkpastej ur tub till en nöjd Kirou.
Modjis figuranter måste numera tänka på att gömma sig så att det inte finns en chans i världen att den ungdomliga, snart trettonåriga hunden, skall försöka sig på långhopp på hög höjd, för att nå hela vägen fram till sina figuranter! Gömmer man sig högt uppe, vilket ger en god vittringsspridning och blir en utmaning för hunden får det inte finnas några möjligheter för Modji att försöka klättra alltför högt upp. Hon måste bli kvar på marken och skallmarkera där. Att klättra på säkra ställen och utan långhopp på hög höjd är tillåtet för den klätterglada hunden. Modji visade tidigare i somras att hon inte tvekar en sekund att klättra upp och sedan hoppa sista biden uppåt och framåt för att nå hela vägen fram till figuranten, många meter över marken!
Nu var Modjis tre figuranter gömda på för Modji ofarliga ställen runt om i skrotområdet. Modji fick klättra lagom mycket för att nå ända fram och under söket for hon som en skållad råtta över och igenom allt som kom i hennes väg när hon fick en vittring. Matte hittades uppe på några betongblock dit Modji kunde klättra med lätthet. Ner tog hon en genväg rakt ner på marken och in genom ett liggande och vattenfyllt cementrör.... Inga omvägar här inte! Apprpå råttor så skrämdes en jätteråtta upp i området lite tidigare under kvällen.
Aili fick ett knepigt sök, där hon först hittade en figurant i buskagen på slänten som omger sökoområdet fullt med byggskrot. Sedan fick Aili vittringen från två figuranter där vittringarna slog i varandra där de båda låg högt uppe i några brosektioner staplade på varandra. Matte hade sett en av figuranterna vid kanten, men visste inte exakt var den andra figuranten var gömd. Det visade sig att Aili fick vittringen tydligt på endast en plats, nämligen i andra änden av den långa brosektionen långt ifrån där figuranten var placerad. Vinden förde all vittring dit. Så då nöjde sig Matte med den markeringen. En avståndsmarkering. När figuranten började prata med Aili förstod hon direkt och sprang snabbt runt brosektionen och tillbaka till den andra änden där figuranten satt gömd.
Vi tror som förare ofta att hunden skall få vittringen på ett specifikt ställe utifrån hur vi känner vinden, men hunden får vittringen någon annan stans. När man väntar ut hunden för att den skall markera närmare figuranten och där vi som förare vill ha markeringen går den ändå tillbaka till platsen där den får mest och tydligast vittring och då får man nöjda sig så och belöna. Aili fick springa mycket! Hon fick skälla mycket! Lycklig Aili!
