Fredag.
Dimman bäddade in allt i ett vackert ljus hela dagen. Med vissa variationer relaterade till topografin.
Husse och Matte åkte iväg tidigt, för att hinna handla vissa nödvändigheter innan trängsel uppstod frampå dagen. Vilket fungerade fint ända fram till kassan i den spatiösa matbutiken med gott om plats för de få kunderna. Matte plockade varor ur vagn till band och Husse packade. Helt oväntat kliver en man fram och skall börja hjälpa Matte plocka upp varor ur den stora vagnen?! Med ett brett leende över hela ansiktet. Matte försöker be mannen att kliva tillbaka, när han lutar sig fram över varorna i vagnen. Där även Matte lutar sig framåt när mannen bara finns där rätt som det är. Han hade ett par varor i famnen bara och ville kanske skynda på kärringen framför. Genom att vara vänlig. Matte bad honom gå bakåt och mannen log och stod kvar. Helt klart inte förstående språket. Matte måste använda teckenspråk. Precis som med kvinnan i förra veckan på apoteket! Utanför matbutiken satt en äldre kvinna och tiggde. Mannens utseende tydde på liknande ursprung. Har man inte alls förmått förmedla till icke svenskspråkiga något enda dugg om riktlinjer kring "den rådande situationen" med kollektivt ansvar för att förhindra trängsel och att HÅLLA AVSTÅND!!!! Undrar en frustrerad Matte.
På väg hem passerades golfklubben, där parkeringen var nästan full, trots kompakt dimma. Det var oerhört vackert med dimman över sjön och gräsytorna i dalsänkan - men gick det verkligen att spela golf?! Ett stopp gjordes för en matig macka och en kopp kaffe, för att njuta av ljuset när solen försökte bryta igenom allt det grå. En grupp med fyra personer skymtade vid utslagsplatsen ett litet stycke bort. Ljudet av klubban som träffade bollen kunde höras. Just som Matte funderade över om det verkligen gick att se vart bollen tog vägen, höjde mannen med klubban handen och skymde den svaga solen för att försöka se. Han såg tydligen ingenting, då han snart vände sig om mot de övriga och slog ut händerna i en uppgiven gest!
Hundarna hade fått vänta hemma och när inköpta varor plockats undan tog Matte med Modji och Aili på en mycket dimmig promenad till den närmaste skogssjön uppåt vägen. I skogspartiet mellan sjön och husen i området fick hundarna vara lösa och de sköter sig väldigt fint och kan hantera sin frihet under ansvar. Flocken skall hålla ihop och alla skall vara inom synhåll för varandra! Här kunde hundarna röra sig fritt över klipporna intill vattnet och på udden med ett brant berg uppstickande mitt på lekte Matte med hundarna. De skickades upp på berget och ombads stanna där. Sedan tog sig Matte runt åt olika håll och kallade in dem nerför berget. De skickades upp igen och Matte flyttade sig vidare runt och ropade ner hundarna. Detta upprepades flera gånger. Aili tog alltid kortaste vägen rakt över berget och Modji gick först ner och sprang till Matte på plan mark. Sparande energi så som anstår en rutinerad senior.
Ljuset över sjön var helt fantastiskt, där den bortre stranden gradvis dök upp och var solbelyst längs en sträcka. Som bröts mitt på av ett utsuddat parti där dimman hängde kvar ner till vattnet. Dimmans rörelse var ständigt pågående och utsikten över sjön skiftade konstant under den tid Matte och hundarna gick längs sjöns södra strand. Ömsom var den norra stranden femhundra meter bort solbelyst och ömsom syntes ingenting alls, mer än de tre stenarna femtio meter ut från stranden. Några foton blev det inte, då mobilen låg kvar hemma. För stor för jackfickorna.
Kort efter det att Matte och hundarna återvänt hem efter en timmes promenerande, begav sig Husse ut på en lång skogspromenad med dem. Han hade varit upptagen av lite av varje och beövde röra på sig. Bingo för hundarna med promenerande ett par timmar i sträck på olika platser med olika sällskap.