Dagarna efter. Snart två veckor. Först chock över att "den dagen" hade kommit, sedan bearbetning och sorg. Ältande. Skuldkänslor. Ja, ni är många som har varit där. Ni är många som vet. Att inte blir det lättare. Det är inget man vänjer sig vid. Varje gång, varje nytt avsked väcker alla de tidigare till liv. Varje moment. Allt som hände. Varför det hände. Hur det hände. Nej, det blir inte lättare. Det blir mer omfattande och svårare. Man har varit där förr. Man vet. Allt skall gås igenom. Allt återminnas. Bearbetas och sorgen skall ta sin tid. Man skall igenom det. Även ältandet och skuldkänslorna. Vad hade kunnat göras annorlunda? Vad borde ha gjorts annorlunda? Allt hör till. Måste få ta sin tid. Varför gjorde jag inte så? Varför förstod jag inte tidigare? Men något blev ändå rätt. I slutändan. Trots allt. Matte har levt i drygt sjuttio år och fick ansvar för sin första hund som sextonåring. Inte en dag utan hund sedan dess. Många avsked har tagits. Inte har det blivit lättare. Tvärt om. Varje gång återminns alla de tidigare avskeden. Så ock nu.
Allt skall genomlevas och allt tar sin tid. Måste få göra det. Bearbetas och accepteras.
För att livet skall kunna gå vidare i en ny vardag. Med Aili.
Med Modji som ännu ett minne av en högt älskad hund i flocken.
Klicka för större bilder.