När man läser de olika inläggen på Lapphundklubbens forum, är det svårt att missa att fler än Matte och Husse är frustrerade över bristen på information från sin rasklubb, om vad som görs för att leva upp till de krav som ställts av SKK. När man läser på FB är det svårt att missa att förtroendevalda uttrycker sig på ett häpnadsväckande sätt om utpekade medlemmar. Man kan inte som förtroendevald offentligt ha två agendor. En som förtroendevald och en privat där man yttrar sig under samma namn. I vilken roll har man skrivit nedlåtande om utpekade medlemmar?
Lapsk Vallhund som brukshund under SBK låter som en lysande idé. För bevarandet av arbetsegenskaperna hos en arbetande hundras och förhindrande att rasen urlakas till en robust sällskapshund. "Lämplig för dem som gillar att gå i skogen åtminstone en dag varje helg och kanske en vecka i fjällen på sommaren."
En tid för förändringar och varför inte förändra ordentligt när man ändå håller på. Bruksrasen Lapsk Vallhund. Ja tack.
När Gázzi blev den första räddningshunden i Sverige av rasen Lapsk Vallhund 2001, fanns det en enda person utanför renskötseln som tränade någon bruksgren med sin Lapska i Sverige, som man kunde hänvisa Matte till för råd, angående att utbilda och träna en Lapsk Vallhund. Matte fick höra att hon försökte "göra om" rasen till en brukshund, vilket inte var positivt. Matte ville inte alls "göra om"! Hon ville bara bevara de goda arbetsegenskaperna hos en arbetande hundras. Tack och lov är hon inte ensam om det 2016. Arbeta = jobba=bruka = använda = en ras som bör kunna användas/brukas till någon form av hundjobb - Lapsk Vallhund.
På tisdagen tog Matte en långpromenad med sina tre Lapska Vallhundar för motionerande av både sig och hundarna, för att kunna bruka dem som sökhundar. Både i skarpa lägen och på lagtävlingen för räddningshundar i oktober strax norr om Stockholm.
Vid passagen av den vaktande Hoffen skällde hon lika intensivt som vanligt vid staketet och Lapsktrion gjorde som vanligt. De kommunicerade med henne genom att noga pinka på motsatt dikeskant alla tre, men tittade inte mot de täta buskage som skymde utsikten för Hoffen. Lite längre upp i backen förefaller ägaren till den unga Schäfertiken ha gett upp. Som sju månader gammal valp för ett halvår sedan lydde unghunden minsta vissling och lämnade staketet och slutade skälla. Nu är passerande människor utan hund rädda att hon skall ta sig över nätet, ilsket skällande. Obehagligt tyckte en granne. Lapsktrion har tränats att ignorera även denna hund. Nu byggs ett högt plank med ojämn överkant mot vägen, så rädslan för att hon skulle hoppa över förefaller befogad. Det såg så kontrollerat och bra ut tidigare och det är ledsamt att det gått överstyr vad det verkar. Hur hunden uppför sig vid hundmöten utanför staketet vet ine Matte ännu. Vill nog inte veta. Det räcker med en Schäfer i närheten som hatar alla andra tikar och har ägare som har svårt att hålla henne.
Solen sken och sommarkänslan var åter. Hundarna fick frysta märgben och hade sysselsättning under större delen av eftermiddagen. Det hade även Matte som friserade alla sönderregnade petunior.