Onsdag.
Halva dagen tillbringades ute på tomten med vinterförberedande sysslor. Vad Matte och Husse skulle pyssla med utan hundarna och tomten samt Torpet, har Matte svårt att föreställa sig. Ett sätt att hålla igång. Husse tog en skogspromenad med Modji och Aili som en omväg till brevlådan. Där det dimper ner post endast då och då och vissa dagar verkar totalt postutbärningsbefriade. All skickad post kommer inte ens fram - någonsin. Matte beställde härmdagen tid för en årlig seniorkoll av sig själv och förnyelse av recept. Varvid beskedet gavs att den nye husläkare som Matte bara hunnit träffa två gånger skall sluta. Inte heller den här gången finns någon ny att erbjuda. Varför det får bli en ST-läkare som snart drar vidare, som skall bedöma om tanten är i godkänt skick för några år till. Matte frågade om det brev hon skickat med snigelpost med information om den senaste höftoperationen nått adressaten. Det hade det inte. Det var inte registrerat. Efter en dylik operation upplyses man om att husläkaren skall informeras, så då gjorde Matte det. Till ingen som helst nytta tydligen. Ingen notering om en höftoperation fanns någonstans.
Ättestupan har kommit tillbaka. Det känns som med fåren på gården där Matte levt tjugofyra år av sitt liv. "Det finns inga sjuka får - det finns bara friska och döda får". Sagt av fårägaren. Sjukvården har monterats ner och finns inte alltid ens för de allra sjukaste. Ack, den som vore en hund. Att alla planerade operationer varit inställda på grund av brist på handskar och annat i flera veckor i många områden är åt helvete. Tycker Matte som för närvarande inte väntar eller behöver någon operation som tur är. Men andra gör det!
Posten fungerar inte, sjukvården fungerar inte och på tunnelbanan har man fått nya tåg för att så många som möjligt skall kunna pressas in under rusningstid på ståplats. Sätena har lyfts ut trots protester från dem som stöttar handikappade och äldre. "Fler rollatorer får plats!" Utbrast ansvarig glatt på nyheterna i går. Men skall förarna av rollatorerna stå upp från Norsborg till Mörby Centrum på röda linjen, där vagnarna skall sättas in?!
Gnällkärring. Matte vet. Men ibland blir det lite för mycket.
På kvällen tränade två Lapska tanter, en Lapsk pappa med son och en Jaktlabbe. Matte låg figge för far och son och hade ingen aning om att de skulle samsöka när hon gömde sig. Sökande far fyndade figge innan Matte hittades. Skallmarkerade fint och Matte hörde: "VOV - vov, VOV - vov, VOV - vov" en god stund. Först tänkande att det var ett märkligt eko! Sedan inseende att det var pappa Nemos "VOV" och sonen Sumos "vov"! Exakt som ett eko, omedelbart och med exakt ekotiming. Som på studs!
På startsidan finns ett foto på Sumo med mamma, pappa och mormor.
Att köra en ung oerfaren hund tillsammans med en vuxen och erfaren hund är något som även görs vid utbildningen av hundar inom renskötseln. "Do as I do" i praktiken och jättebra! Nu var det Nemomatte som var förare till pappa Nemo och Husse som var förare till sonen Sumo. Mamma Aili satt uppbunden med sin mamma Modji i väntan på sin tur och hon följde sonens övningar mycket intresserat på avstånd under tystnad. En ren familjeträning med farbror Mick som mycket trevligt sällskap som alltid.
Matte körde ett blandat kopplat sök och frisök med Aili runt den stora läktarbyggnaden. Någonstans på läktaren fanns tre figuranter gömda och i övrigt fick Aili tomsöka i lina i området. Där nybyggnation pågår alldeles inpå och där några ungdomar ägnade sig åt paddelspelande på banorna vid läktaren. Störningar är alltid bra! De fyra strålkastarupplysta och tjoande tjejerna fick Aili att stanna upp och hon studerade dem nyfiket en stund. Där deras vittringar förmodligen i viss mån slog ihop med figuranternas vittringar, strax ovanför på läktaren. Matte släppte lös Aili som genast tog sig uppför gallertrappen till läktaren och jobbade ut fint från Matte, som förflyttade sig långsammare. Snart kom den första skallmarkeringen och Matte försökte lysa sig fram med pannlampan utan att blända sin hund. Många trappsteg fanns att snubbla på och rätt som det var visade sig Aili just ha passerat över en krossad glasflaska, som måste städas undan. Ljudet av skramlande glas kunde uppfattas när Aili passerade. Matte och funnen träningskompis städade bort glas och Aili jobbade glatt vidare ensam i mörkret, utan att lämna blodspår turligt nog. Snart var alla de tre figuranterna funna och det var Modjis tur att göra ett snarlikt sök. Men med läktaren som tomsök och området mot nybygget som den plats där tre figuranter var gömda.
För lillkillen Sumo är en sådan här träningskväll bra träning rakt igenom. Han får sitta uppbunden med sin pappa och han har andra trygga hundar runt omkring sig. Han får se flera vuxna hundar arbeta och han får vara med på precis samma villkor som de vuxna hundarna. Exakt så som Mattes och Husses egna hundar har haft förmånen att växa upp. Do as I do. Som det alltid har varit, utan att saker har haft etiketter och utan att någon funderat så mycket över vad man har gjort. Man har tränat hund rätt och slätt. Utan att behöva kalla allt för så himla mycket och utan att det gått mode i olika träningssätt. Vilket kan ställa till det när olika raser svarar olika bra och dåligt på olika metoder, avhängigt av typ av hund och hundens ursprungliga användningsområde.
Det tål att upprepas att Lapsk Vallhund INTE är en småväxt och behändig Schäfer. Att den ofta svarar annorlunda på metoder som fungerar utmärkt när man tränar Schäfer. Man vill ha en Schäfer för det har man haft i hela sitt liv men nu vill man ha en lite mindre hund för samma ändamål. Man vill ha en Lapsk Vallhund. Vilket kan bli väldigt fel för alla inblandade, om man inte anpassar uppfostran och träning efter rasen och individen.
Gázzi är mamma till Násti, som är mamma till Modji, som är mamma till Aili, som är mamma till lillkillen Sumo. Alla tränade de och tränar räddningssök på ett mycket bra sätt. Gázzi, Násti och Modji bär titeln TJH-RH = certifierade räddningshundar. Goda arbetsegenskaper som bevarats i generationer.
Klicka för större bild.
