Nej, man kan inte gå omkring och bära alla världens bekymmer på sina axlar. Nej, man kan inte bara skaka av sig det faktum att det i ett dokument i Ryssland framkommer att någon med makt tänker tanken att landet Ukraina inte finns egentligen. Att landet bör krossas, att så många av dess invånare som möjligt bör dödas och att de som överlevt skall ryssifieras. Vilket beräknas ta en generation. Att en plan likt Hitlers utrotning av alla judar finns och gick att läsa på onsdagen (Michael Winiarski D.N. 6.4.2022) kring den ukrainska befolkningen. Hur kunde detta bli möjligt. Igen. Man orkar inte tro att detta är sant.
Det tynger. De som växte upp under kalla kriget, födda vid andra världskrigets slut och kort därefter levde i krigets skugga. Delar detta. Delar glädjen när muren i Berlin äntligen revs! Sovjet föll! Stängda länder öppnades och människor kunde resa vart de ville. Delar nu även sorgen. Sorgen över att inte bara mode går igen. Även Hitler går igen.
Det är helt förskräckligt.
Matte städade och stökade i stugan hela förmiddagen och hade sällskap av radion. Inklusive nyhetsrapportering. Det går inte att inte påverkas. Bilderna som dyker upp överallt som bevis på människors ondska i krigets spår. Husdjur som övergivna söker sina ägare. En hund som sover på sin döda husse. En katt som söker sällskap.
Ensamma hundar som rör sig bland liken på gatorna.
Det går inte värja sig och världen måste få veta. Bevis måste samlas. Putin måste ställas till svars.
Matte planterade om de små gurkplantorna och hoppades på något gott. I framtiden.