Lördag.
Solen sken och hundarna kompenserades för två tråkiga dagar med en tur till torpet. Den iskalla vind som blåste hemmavid, stoppades upp av berget och de höga träden bakom torpstugan, på sin nordvästsluttning. Här var det betydligt skönare än hemma! Ännu hittar hundarna blåbär i tillräckliga mängder, för att hålla dem sysselsatta i ett par timmar. Husse och Matte har röjt och kapat upp flera höga men smala stammar närmast stugknuten och nu när riset släpats undan såg man verkligen skillnaden. Sitter man på glasverandan så ser man rakt ut i skogen mot norr. Härligt!
Rörmokaren hade varit där och bytt vattenpump. En dränkbar pump lämnade en stor del av pumphuset tomt nu när endast hydropressen huserade där. Fint såg det ut! Men vattnet var avslaget inför vintern och ytterligare några rörarbeten måste göras under diskbänken. Násti var en intresserad åskådare när Matte befann sig i köket! Det var nog mer närheten till hundgodisburken på hyllan än rördragningarna som lockade.
Matte ställde upp både ytterdörren och köksdörren och friska och förhållandevis ljumma vindar blåste så där alldeles lagom kraftigt igenom den lilla stugan på 28 kvm. En stuga som nog var avsedd för säsongsarbetare när den byggdes för nästan sjuttio år sedan. Gázzi hann tillbringa sitt sista år med friheten denna tomt erbjöd hundarna och hon kunde gå in genom den ena dörren och ut genom den andra och komma in på nytt och gå varvet runt. Det var som om stugan var olika beroende på vilken dörr hon gick in genom. Samma tendens börjar Matte se hos Násti. Små barn förefaller uppleva samma sak. De gillar också att springa runt och in genom ena dörren och ut genom den andra och så tvärt om.
Så småningom var hundarna nöjda med sitt blåbärsätande och anslöt till Husse och Matte som fikade i solen. De bredde ut sig på den väldränerade marken och njöt av värmen. Aili hade dock lite svårt att koppla av, då något djur rörde sig ute på hygget intill. Ett fårnät spärrar av men ger full genomsyn. Aili vittrade med nosen och svansen högt och spanade mot öster. Vinden från Ålandshav kanske också förde med sig intressanta dofter? Inte mycket stoppade den på den korta vägen från bryggan till torpet.
Hemma på tomten var det skugga vid hemkomsten. Skymningen föll snabbt och än snabbare blir det när klockorna ställts tillbaka. Men en stund hann hundarna dock vara ute även här, medan Husse och Matte höll sig sysselsatta. Så kom den nya grannhunden, som inte är en lånehund längre, ut lös på vägen med sin nya ägare. Den upptäckte Lapsktrion som såg den stora svarta på väg mot sitt revir. Mot staketet. Tre Lapska gjorde gemensam sak och talade högljutt om att de inte ville ha hundbesök. Inte av en hund som signalerar att den gärna svarar emot som den gjorde med en minihund på en närbelägen tomt. Mycket arg försökte den angripa sin lilla grannhund. Ett staket fanns turligt nog emellan. Även nu hade ägaren, som alltid promenerar utan att medföra koppel, svårt att hålla kvar sin stora hund. Här osade det i luften och Matte vill absolut inte konfronteras med denna hund springande lös på vägen, när Matte är ute med sina tre kopplade hundar. Till sin hyresvärd har hon bedyrat att hon har 100% koll på sin hund. Det har hon bevisat att hon inte har och det känner naturligtvis Lapsktrion. För ovanlighetens skull blev även Násti oerhört upprörd när hunden närmade sig staketet. På äldre dagar säger hon vanligtvis inte ett ljud och går nyfiket fram för att kolla in andra hundar.
Matte befann sig i närheten och på en skarp inkallning tystnade alla de tre Lapska och kom för godisbelöning. Násti var den som hade svårast att släppa kontrollen av den stora svarta och upphetsade hunden. Som måste lugnas innan ägaren fick den med sig. Násti har tidigare varit en hund som gett svar på tal och mellan henne och den tovåriga svarta var det helt klart inga goda vibbar. Två jämnåriga gamla tikar som ännu inte släppt på sin integretet. Matte var mycket förvånad över att se Násti tända till som förr.