I dag den 6 februari är det Samernas Nationaldag.
Torsdag - Fredag.
Med öppet hav i form av Östersjön helt nära och låga temperaturen ner mot femton minus som mest, uppstår dessa ständiga snöbyar som med jämna mellanrum helt plötsligt drar in över trakten. Solen tittar fram och sekunden efter vräker stora snötussar ner från skyn. Man har just sopart rent framför ytterdörren när ännu en centimeter lagts till snötäcket kring stugan. För att vara strax norr om Stockholm är snötäcket nu förhållandevis djupt med fyrtio centimeter. En situation som håller Husse och Matte sysselsatta hemmavid. Snöbyar dagligen.
Vägen utanför stugan är inte plogad nu på många dagar och vartefter har förbipasserande bilar kört till två spår mitt på vägen. Matte har tidigare mycket gärna spänt på sig de gamla turskidorna, men sedan några år har de fått stå undanställda i vänta på tillräcklig styrka och balans i kärringbenen efter två höftoperationer. Det är ju bra om man har fysisk möjlighet att resa sig när man ramlar och att ramla med två färska höftproteser är en dum idé. Först belv det allt svårare att åka med utslitna och totalstela värkande höfter och sedan blev det dumdristigt att ens försöka kände Matte. Men NU var det dags att testa! Både pjäxor, skidor och åkare har varit ute på många härliga turer tillsammans under åren! Somliga skulle säkert gapskratta när de fick se de gamla pjäxorna och turskidorna med uråldriga kabelbindningar, samt de från modern född 1915 ärvda och mycket bra stavarna. Så himmelens många år sedan var det inte som Matte drog iväg på golfbanan på skidor, iförd hundförarbälte med två Lapska i selar framför. Med denna sedan ungdomen sparade utrustning. Varför överge ett vinnande koncept?! Att det på grund av stela och onda höfter blev problematiskt och till slut omöjligt att spänna på sig skidorna var nog tur. Risken hade annars varit överhängande att Matte blivit liggande någonstans utan att kunna ta sig upp.
Nu drog Matte på sig de likaså mycket uråldriga byxorna. Bekväma och inköpta på 1980-talet. Lite nöjd är Matte med att ännu komma i dem och de satt perfekt. Perfekt var däremot inte jackan. Först trodde Matte att stelheten satt i kroppen, när det plötsligt åter var svårt att nå ner till skidbindningarna. Moderna som man bara sparkar in tårna i hade varit enklare, än att behöva spänna kabelbindningar. Det gick ju bra i hallen att snöra pjäxorna? Innan jackan åkte på alltså. En mycket bra jacka men av herrmodell och åtsittande över rumppartiet och inte stor nog för täckbyxor under. Böjovänligt.
Till slut var den antika tanten med den antika utrustningen redo för åkande. För säkerhets skull inledde Matte testet hemma på tomten och att spåra i den nästan halvmeterdjupa snön på gräsmattan rörde sig inte alls om åkande. Första varvet var tungt. Mycket tungt! Matte klev steg för steg med skidorna på fötterna och stavarna försvinnande ner i djupet. Tacksam över att publiken endast bestod av två lätt förundrade Lapska Vallhundar. Så småningom blev det mer åkande av och Matte konstaterade nöjd att det var som med cyklande, ridande och simmande, att har man en gång lärt sig så sitter det där.
Husse tog med hundarna på en pulsande promenad i skogen och Matte gav sig ut på den oplogade vägen. Här var snödjupet bara bråkdelen av det på gräsmattan och Matte hasade iväg ett stycke uppåt vägen och vände. Fortsatte neråt vägen och hade fint glid, när hon mötte två förundrade Lapska Vallhundar. Men så plötsligt lyckades Matte korsa skidorna när föret blev lite halkigt och fästet var dåligt.... Men balansen var så god som Matte hade hoppats och även ben och armstyrka räckte till och Matte stod pall! Det kändes hyfsat säkert att hasa lagg igen efter flera års uppehåll. Men ännu är tiden inte mogen för att våga spänna två hundar före i bälte för fria händer. Nästa steg blir att testa på golfbanan med lösa hundar. Det känns som att det mesta hänger på att behålla en god balans när åren staplas. Samt bra benstyrka. Något man måste jobba på för att slippa hamna i skaran ädre som skadas vid fall i hemmet.
Násti och Gázzi på en av många turer genom skogen hemifrån, till en golfbana tre kilometer bort. Underbara turer med stor systemkamera och kaffetermos med på turerna. Underbara minnen!
På fotot bär det hemåt igen i motlut. Ingen annan hade åkt här. Bara spår från skogens djur runt omkring.
Klicka för större bild.
